Nils

Hösten är varm och Regementsgatans allé sträcker sig grön mot Limhamn. Det närmar sig britt och sommaren vill inte släppa taget. Invid korsningen, nära Kronprinsen, där Buffén lagt ned för flera månader sedan, har restaurangen som kort och gott heter Nils slagit upp dörrarna. Man låter åter gäster drabbas av kontinentalkänslor på uteserveringen medan bostadsrätter byter ägare ovanför deras huvuden.

Inledningsvis infinner sig en viss skepticism i sällskapet denna tisdagkväll. Man får lätt känslan av att det öses färdig bea ur en hink, modell stor, på golvet i köket. Men efter att ha skummat menyn som mest består av kötträtter blir vi ändå nyfikna och nobbar Eterno på andra sidan gatan. 

Uteserveringen välbesökt, men inte full. En stackars servitris roddar beställningar och drycker och därför tar det trots hög effektivitet ett tag innan vi får uppmärksamhet. Dock levereras det dryck och mat i ett bra tempo därefter. Eftersom det är stressigt blir det heller inte jättetrevligt eller personligt, men det märks att det finns värme att ta av om det bara funnits utrymme. 

Matsedeln är klassiska kvarterskrogskonstruktioner såsom lax, ryggbiff + bea och burgare, men man har ändå ansträngt sig för någon slags twist och därav lever hoppet. Även om förrätterna förvisso är lockande är det ju ändå bara vardag och det landar i lax (rökt, bakad i knyte med grönsaker), burgare och lammracks.

 

Laxen är helt klart godkänd och grönsakerna, bland annat fänkål, har fått behålla välbehövlig spänst. En jätteräka pryder det hela. Burgaren är en lite väl hård köttpuck av mald högrev. Manchego, BBQ och bacon sällskapar tillsammans med det lite mer udda tilltaget kålsallad med kummin. Sötpotatispommesen är fina.

Lammracksen är rosa och överraskande saftiga, men den saltbakade potatisen som serveras till oinspirerande även om det är härligt att man lämnat skalet på. Silverlökspurén och rödvinssåsen går fint ihop med det hela, vilket är mer än man kan säga om bönsalladen (sojabönor och haricots vert) i vilken man blandat bitar av champagnesyltad lök. Det blir en för stark brytning och associationen går mer mot tvål än mat i förhållande till restern av maten. Det är ändå kul med ambitionen att gör något litet mer av detta standardkoncept - udda ost på burgaren, röka lax själv, pickla i skumpa etc. Hela vägen når man dock inte även om det säkerligen inte är mannalands sämsta restaurang i detta segment. Såvärst billigt är det heller inte.

Vinlistan är säkert OK även om det är fattigt med vitt. Endast husets finns på glas, vilket är trist. Det röda är dock värt sitt pris. Det finns alkoholfri Mariestads men i övrigt är det alkoholfria utbudet inte direkt hisnande.

Till dessert är det ganska basic med tryffel, crema catalan och mockapannacotta. Vi tar en av varje. Plus på den milda mockasmaken i panna cottan, som fungerar överraskande bra, konsistensen är också helt OK. Tryffeln känns hemgjord och väl värd sina 20 kr då den serveras i en tjusig uppläggning med färska bär.

Av 10 möjliga poäng:

Mat: 7

Dryck: 5

Service: 6

Miljö: 7 (uteservering)

Prisvärdhet: 4

Kvarteret Åkern

Det är etablissemang som Kvarteret Åkern tillsammans med Västergatan, Lyran, Far i Hatten med flera som verkligen utgör någon slags mannalandssjäl. I kärnan av Malmös myller av nyöppningar, nedläggningar, stjärnor och helkaklade falafelsyltor finns dessa kärleksfullt ägda, sjukligt prisvärda och med smarriga maträtter fyllda krogar. De är kanske inte de som sätter trenderna eller lagar mat med nasateknik, men de lutar sig tillbaka i någon form av grundmurad trygghet, familjärt mys och enkelhet som limmar mungiporna bakåt öronen på oss. Efter ett par timmar snurrandes på pallar framför bardisken med näsorna i uppläggningsprocessen på Kvarteret Åkern är vi glada och tillfredsställda i flera dygn!

Åkern har 2 sittningar och man gör klokt i att boka, gärna i god tid. Vi lyckas få våra barplatser samma dag, trots att det är lördag. 4 av kocken utvalda rätter går på 350 pix. Det finns ett härligt öl- och naturvinssortiment. Flera av vinerna går att få på glas och kostar 80-100 kronor.

Inredningen är gränsbohemisk. På toaletten är taket guldmålat och över kaklet skuttar kaniner över den vita åkern. Musiken är av positiv myspopskaraktär och bra kurerad, tack!

Till vårt surdegsbröd och smör hivar vi orange naturvin, som sig bör såhär i slutet (?) av ansiktsbehåringstider.

Rätt nummer ett är en kvart spetskål som frästs och bakats med bevarad spänst och brända detaljer. Tommy Myllymäki hade kunnat diktera resten av tillbehören till denna grönsak: rostade hasselnötter, kapris och rejält med fett (idag en bea med god syra).

Våra förväntningar sänks sedan rejält när färskost kladdas ut på tallrik, täcks med slantad morot och belugalinser. Men ack så vi misstar oss. Här är det sött och generöst tack vare en morotsjuice och färskosten bryter snyggt. Förväntningarna hamnar på skam och detta är nog kvällens vinnare i all sin enkelhet. Till detta ett kort franskt vitt vin med grapetoner. Tur att det finns bröd kvar så att tallrikarna kan hyfsas.

Därefter en variant på dillkött: fantastiskt rosa lammstek i skivor, söt buljong, rikligt med dill, gröna ärtor och jordärtskockor där skalet lämnats på och innehållet närmar sig någon form av kräm. Det är gott, men tyvärr blir det för sött i längden och vi pallar helt enkelt inte äta upp allt pga att det är för sliskigt. Vin: Sicilianskt rödvin med mäktig mineral.

Desserten (eller vi får nog kalla den efterrätt ändå ...) är antitesen till vad Davidshallskrogen BAR är berömda för. Men fasen vad härlig den är: en tung och nästan fuktig mandelkaka i bitar toppad med jordgubbar, kompott och grädde. Det är inte bara gott, det är gött. Härligt med rejäl efterrätt för en gångs skull!

Personalen är trevlig, välkomnande och verkar verkligen trivas på jobbet. Man är som gäst vaksamt påpassad utan att känna sig trängd. Servicen är dessutom exceptionellt snabb.

Mannaläsare rekommenderas varmt att äta på denna pulsåder till krog!

Av 10 möjliga poäng:

Mat: 8

Dryck: 8

Service: 8

Miljö: 8

Prisvärdhet: 9

Köttbaren

För tredje gången på ett par år har vi krubbat kött på Köttbaren. Denna del av ett krogimperium och inarbetat koncept är precis som det låter. Utstuderad inredning i skinn, grovt trä, griffeltavlor och delidisk. Man kan köpa kasse med sig hem också. Priserna ligger i (fördom?) stockholmstrakten, liksom huvudkontoret. Men prisbilden är väl tillhörande steakhousekonceptet.

Det är ju som namnet antyder en bar och därför finns det även drinkar för 120 pix. Dessa är överraskande god och vackra. Några av de bättre i mannaland! Drick drink!

Ölen är småvarierad, man är ju liksom lite bortskämd med detta nuförtiden, men för säg 10 år sedan hade det varit ett fint utbud. För den lokapatriotiske finns Klackabacken och just idag en hallonberliner. Rätt i tiden där, alltså. Vinet är OK från klassiska grilländer som Argentina etc.

Det finns ett hyfsat alkoholfritt utbud med både hemgjord citronlemonad, alkohlfritt vin och NannyState.

Menyn är kort. Det finns diverse förrätter och charkplankan är ändå en av de mest varierade vi ätit, med diverse exotiskt kallskuret från udda styckdetaljer, iberico etc. Ostar och oliver hänger med.

Köttet kostar från 200 kronor och menyn varieras lite mellan varven. Det finns något lokalt, men även irländskt har lyckats ta sig in. Det finns allt från filé och entrecote, till högrevshjärta och flapsteak. Man rekommenderas att dessutom beställa minst 2 tillbehör á 35 kronor stycket till köttbitarna, så en komplett huvudrätt hamnar kring 300-strecket. Lägg till lite och du får 4 rätter själfullt lagat på Lyran eller Västergatan ... Så är det då värt det? Alltså, köttet är gott, stekt till den grad man önskat på proffsigt vis. Potatisgratängen är lite rinnig och smakar inte särskilt mycket. Ett mos på rotsaker har ungefär samma egenskaper.

Hamburgaren är ändå fin, den är härligt medium och utifrån strukturen verkar det som om man lagar på hestonvis: direkt ur kvarnen så att strängarna hamnar parallellt och burgaren blir mör och fin. På denna ligger grovt bacon och ost, samt tryffelmajo. Det är inget fel, men vill du äta god burgare rekommenderas ändå casual eller liknande, där är det dessutom billigare. Pommesen är lite underfriterade, men har skal och allt som sig bör. Barbecuesåsen kommer nog från flaska som står i hyllan.

Som tur är blir man ändå mätt och vi har aldrig orkat dessert vid något av våra besök.

Man missar inget om man man inte går hit under sin livstid, men det är ett funktionellt, centralt steakhouse och drinkarna är som sagt goda. Plus för trevlig personal!

Av 10 möjliga poäng:

Mat: 6

Dryck: 8 (tack vare drinkarna)

Service: 7

Miljö: 7

Prisvärdhet: 4