Det börjar med SVTplays fantastiska repriser av K-märkt. Detta under av nostalgi och hårdnackad kritik av förändring som i ett avsnitt på 11 härliga minuter tröskar sig igenom mannalands guldkorn, allt från pansarvagnshinder till Mando. Allt som de två trenchcoatklädda kulturmännen häver ur sig blir man nästan förblindat glad över och ett par veckor senare styr vi stegen mot Mando en vardagskväll när sommaren inte vill släppa taget.
Ruljansen på Mando är stenhård. Man blir placerad i baren i väntan på bord eftersom omsättningen på gäster är hög. Tyvärr blir man det även om man bara väntar på ytterligare gäster i sällskapet. Tyvärr finns här bara 2 stolar. Tyvärr ligger baren i den nya delen av restaurangen som är inredd som en lite finare pizzeria med den numera obligatoriska amerikanskbeiga oregelbundna steninnerväggen och drinkreklam på storbilds-tv istället för murrig matta och snart ärgad kopparplåt som vi sett för vårt inre. Vad hände? Lurar månne fler obehagliga överraskningar i mossen? Eftersom flera bord har lika många gäster som det finns moderniteter på menyn tar vi helt sonika saken i egna händer, vilket vi märker inte ses med blida ögon av serveringspersonalen.
Som det anstår ett steakehouse finns det på pappersarket under bordens glasskivor kött i en mängd olika utföranden samt en fiskrätt. Det kostar 100-270 kronor/huvudrätt. Desserterna är saker som friterad camembert med hjortron och glass med samma tillbehör. Vinlistan är lång. Det finns 3 rödpang på glas från Spanien och Italien och de är faktiskt goda. Standardöl från Danmark och Tjeckien vilket ju är helt rätt.
Vi känner ändå att det är plankläge. Men det är tyvärr inte livets bästa planka. Köttet är grillat enligt våra önskemål och det är varken bra eller dåligt. Plankan är kall - istället för den klassiska duchessen har man (av praktiska och/eller ekonomiska skäl) hivat opp en hög bleka och lite slojnade pommes under köttet. De grillade grönsakerna är ersatta av ett salladsblad täckt av strimlade morötter och kål. Bearnaisen finner man i en lite skål. Den är OK men saknar kryddor och syra och närmar sig någon form av sprickningsgräns. Man blir ju mätt, men runt bordet fantiseras det om potatismos som är härligt knaprigt i ytan och som likt en kraftverksdamm håller en större insjö av sås på plats. Vi enas om att planka nog ändå skall vara planka.
Efterrättsutbudet är ganska oinspirerande men vi väljer det mest spännande på menyn: hjortron och glass. Vaniljglassen som är av lite bättre kvalitet än big pack - tänk Carte d'or, ligger i kulor i en klassisk amerikanskinspirerad glasbägare. Hjortronen är varma i en liten kanna bredvid - gott initiativ - men tyvärr lite väl sötade.
Mätt blir man. Fort går det. Men bortsett från flukten på retroinredningen finns nog här inte mer att hämta förutom dryckerna. Och de dricker man lika bra hemma.
Av 10 möjliga poäng:
Mat: 3
Dryck: 6
Service: 4
Miljö: 3
Prisvärdhet: 2
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar