Hamnmästaren på Bagers plats

Det är mycket folk men inte fullsatt när vi intar Hamnmästarens uteservering en fredagskväll i början av juli. Matutbudet är inte överväldigande: i stort består det av pulled veal, pulled porc eller pulled veggie, samt en mild chili. Personalen är hjälpsam när vi frågar om vad som smakar bäst och svarar tveklöst pulled pork - "för att den är fetast". Beställer gör man i baren och portionen hämtas därefter ut i en liten hydda på uteserveringen. Själva maten serveras på plasttallrikar med pappersomslag. Konceptet är alltså rustikt och enkelt, men köttet är verkligen gott och den cole slaw som serveras till är krispig. Det vi kunde önska oss är ett lite segare och mer välgjort bröd - det vi serveras känns som om det kommer direkt från närmaste Icabutik och bär ett namn i stil med "Njuta" eller "Längtan". Även pulled veggie, i vilken köttet har bytts ut mot sojakött, är smakrik även om den inte blir lika fyllig som köttvarianterna. Även chilin är god och lagom stark men någon grönsak hade kunnat få upp den ytterligare ett hack på stegen (och gjort den mer instagramvänlig...). I snacksväg finns rörd camembert, "Obadzda", som charmar den med östeuropeisk smakpreferens. Lite väl för en del av oss, men andra slickar sig om munnen och ler. 

Hamnmästarens verkliga specialitet är dock ölen. Med 20 öl på tapp och inte mindre än 120 flasköl är Hamnmästaren kungen av ölhak i Malmö (näst efter beer ditch då, förstås). Vi siktar in oss på de egna sorterna från Malmö Brygghus och blir inte besvikna. Den brown ale vi först får rekommenderad av den trevliga bartendern är söt och fyllig precis som vi efterfrågade, och även nästa öl, en IPA, är god även om den kunde ha varit ännu blommigare i smaken. Suröl finns (självklart) och levererar för den som är entusiast. Om man vill kan man också dricka rökt suröl, inte så äckligt som det låter. 

Det är högsommar men ganska svalt så efter någon timme utomhus tar vi oss in i lokalen som faktiskt är överraskande stor. På ovanvåningen, dit inte någon har hittat, finns långbord med plats för stora sällskap. Alla som har varit ute med en grupp bestående av fler än två personer en fredagskväll i Malmö vet att detta hör till ovanligheterna. Trots att det är lite ödsligt trivs vi bra och stannar ända tills det börjar mörkna och glittra i hamnen som skymtar utanför fönstret. Vi hittar en stereo, pluggar in telefonen och fortsätter beta av ölsortimentet. 

Av 10 möjliga poäng:
Mat: 6
Öl: 8
Miljö: 6
Service: 5 (pub)
Prisvärdhet: 8

Kitchen & Table / Malmö Live

Det är tredje gången vi äter inom ramen för Marcus Samuelssons krogimperium. Inte heller denna gång, då vi tar hissen upp till 25:e våningen i Malmös nya vita skrytbygge, är vi besvikna på mannan. Men inte heller mer än så.

Här är allt fräscht och nytt, förutom den ryggbiff- och bearnaisesmaskande publiken som mest är är här för den vidunderliga utsikten. Svalt men ej ovänligt tas vi emot av personalen. Det är inte direkt entusiasm för arbetsuppgiften, om vi säger så. Till förrätt äter vi lagom rökt öring med indisk kryddning, friska äpplen och yoghurt - gott, men trots denna, till beskrivningen, vilda kombination inget som egentligen tar ut svängarna. De stekta dumplingsen är saftiga och rättikan utgör fräsch brytning.

 Till huvudmål griskind och fläsksvål (sechuanpeppar förstås) och en morotspuré som är höjdpunkten i rätten. Gediget hantverk som ligger på gränsen till att vara i framkant. Nudelsoppans buljong är också gedigen, som man vill ha den, men i övrigt är också denna "lagom" till sitt uttryck.

Efterrätten är, till skillnad från hur det brukar vara i Malmömannans värld, det som ger störst intryck. Även om variationer på ditten och datten börjar bli uttjatat är just denna variation på lakrits och citron en härlig avslutning med fluffig citronformage + bakad vit choklad som texturkontrast, len lakritsglass + citronkrumble, samt en mini-spritspåse med örtig lemon curd + örtsmulor, snyggt, rent och tillräckligt spretigt.

Vinerna kommer mest från Frankrike, USA, Argentina och Chile. Är rediga, men inte de är något vi kommer minnas någon längre tid.

På det hela taget är det gott och kreativt - det finns inget att direkt anmärka på, förutom att inget direkt gör något ordentligt avtryck. Man får vad man förväntar sig: gott mathantverk med twist av nytänk till rätt pris.

Av 10 möjliga poäng:
Mat: 7
Vin: 5
Miljö: 8
Service: 4
Prisvärdhet: 8

Kiez

Vi besöker Kiez en fredagskväll, det kan vara sommarens varmaste. Inne i den bohemiskt slitna lokalen är det tomt men på uteserveringen, som består av en smal remsa längs med väggen och fortsätter med en parkremsa på andra sidan den serveringstillståndslösa trottoaren, är det nästan fullsatt. Långborden ramas in av vimplar och kulörta lyktor i träden, tillbehör som trots att de börjar kännas smått obligatoriska för hipstertäta områden som Sankt Knut fortfarande inte känns helt uttjatade utan bidrar till en avslappnad och gemytlig atmosfär. På en lång träbänk längs med väggen sitter män med enorma välformade skägg på rad i lustiga hattar. Hipstermätaren går i taket.

Det finns inte många rätter att välja på. Det ska inte vara för krångligt utan enkelt, billigt och gott, förklarar den trevliga kyparen för oss. Personalen är verkligen trevlig här, men de har lite mycket att göra. Det låter sympatiskt och vi väljer 90-talsklassikern fylld paprika och en, nu för tiden, nästan lika klassisk pastapesto. Och visst: enkelt är det, billigt är det. Men tyvärr inte särskilt gott. Paprikan är helt enkelt en paprika fylld med en ganska smaklös gråbeige köttfärsblandning, ackompanjerad av några salladsblad på kanten. Vi hade inte väntat oss några gastronomiska explosioner för en rätt som kostar runt hundralappen, men lite kryddor och någon tanke utöver standardreceptet i Vår Kokbok hade kunnat göra underverk för den här rätten. Pastan är ungefär på samma nivå, inte överkokt men med tillbehör som gemene man brukar blanda i. Det är synd, för naturvinet (som för övrigt verkar komma från samma importör i hela Malmö) är det klass på. Det är ju egentligen därför man skall gå hit. Sauvignon balancen som vi får till pastan är i bra balans och matchar väl. 

Som efterrätt tar vi en ostbricka och ytterligare var sitt glas naturvin. Detta är en mer spännande upplevelse. Det generösa och grumliga (orangea, nästan gröna) vitvinet som vår vän i baren kallar ett "lucky mistake" är gott och passar bra till ostarna. Ett misstag värt att upprepas. Och det röda, något för varma, rödvinet med stark gödselkaraktär och svartvinbärs- och lakritsoner är påtagligt på ett positivt sätt. Ostarna är också de goda även om lite mer variation inte hade skadat, nu får vi fyra hårdostar av gruyèrekaraktär och en mjukare fårost. Allt som allt ger vi Kiez följande:
Av 10 möjliga poäng:
Mat: 2
Vin: 8
Miljö: 7
Service: 7
Prisvärdhet: 7