Burek House

På rekommendation från någon som borde veta och faktiskt kallar ett balkanland för hemlandet går vi till Burek house. Här ser det ut som på din vanliga falafelsylta men i större format. Man har också en kyl fylld av desserter och baklava. I taket blinkar kallvita lysrör och i det skvalar typisk musik. Vi är de enda med svenska som modersmål som tagit oss hit. Det hela känns initialt helt rätt!

Här går det inte att beställa vid disken, såsom man är van vid, utan det kommer faktiskt en människa ut till bordet (OBS! alla lata caféägare därute, här har ni något att lära!). Denna är väl i och för sig måttligt intresserad och verkar knappt bry sig om oss, men tar ändå upp beställning.

Vi slår runt på burek fylld med feta och spenat. Tyvärr soggig och tråkig. Detta är dock det enda prisvärda. Det mättar, är inte särskilt äckligt och kostar bara 30 spänn.

Till de grillade köttfärsspetten serveras pizzasallad (!?), vanlig sallad och färskostmassa. Osten är faktiskt härlig, frisk och fin. Spetten smakar däremot som järparna i skolan och precis som då behöver man dricka ungefär en spann vatten för att hålla tillbaka törsten av allt salt efteråt. De är kompakta och nästan gummiartade. Nä. Det här känns inte särskilt genuint.

En ris- och köttfärsfylld paprika som saknar kryddor och karaktär serveras med konstig potatis -  den är både kokt och bakad? Känns som någon form av halvfabrikat men smakar förvånansvärt mycket potatis ändå.

Behållningen är brödet. Ett lite plattare bröd med syrlig smak av yoghurt(?) är riktigt gott och känns nybakt. Det finns också ett fluffigt franskbröd som är färskare än man tror är möjligt såhär sent på eftermiddagen.

Är det vi som är okunniga? Rätta oss om vi har fel, men det här är faktiskt varken kul, gemytligt eller gott.

 Av 10 möjliga poäng:

Mat: 2

Dryck: 5 (läsk)

Service: 6

Miljö: 2

Prisvärdhet: 3

BrewDog och normerna

I vår värld var det BrewDog som var först med den nya ölen. Den som gjorde att man förstod att det fanns något mer bortom tjeckisk lager och billig sofiero. Dessutom älskade man kaxigheten, de uppstudsiga namnen och texten på flaskorna som talade om hur förträffligt alternativa och punkiga de där skottarna var med sitt öl. Succén var förstås given när man på sitt studentrum såg de här jackassliknande figurerna göra världens starkaste (och enligt hörsägen inte äckligaste) öl genom upprepad frysning iförda pingvindräkter och dialekt.

Seden dess har det ju hänt en del med öl. BrewDog öppnade bar och nu har den kommit till Malmö. Det är ingen tvekan om att det fortfarande är samma målgrupp nu som då. Här är det råa träpaneler, skämtsamma menyer och massor av öl i olika smaker och former. Dessutom från fler märken än deras eget vilket är kul. Här kan man dricka allt från alkoholfritt till jättejättestarkt. Från Weissbier till tjära. Här sitter männen på rad och talar med varandra medan distade gitarrer brölar i bakgrunden. Och visst talar bartendern endast engelska. Det finns kvinnor, även om de är få. De är tatuerade och svartklädda. 

Man kan också äta korv. Korv som är ganska god och har lite kul tillbehör. Men det är inget man går hit för. 

Bakåtsträvande i all sin punkighet? Nåja. Gå hit och drick öl. Här finns massor. Men försök att inte störas av testosteronet. 

Av 10 möjliga poäng:

Mat: 6

Dryck: 9

Service: 5 (beställ i baren)

Miljö: 7

Prisvärdhet: 6

TEMPO!

Det är fredag. Det är sommar. Det behövs mat. Det behöver gå fort. Vi blir besvikna.

Vi är 6 personer som rumlar in på Tempo efter ett parti minigolf i Folkets park. Vi har bokat bord. Vi beställer öl, och sortimentet är tillfredsställande, minst sagt. Säga vad man vill om alla skäggprydda flaneller som invandrat från Blekinge och Småland, men de har i alla fall sett till att vi slipper smaka samma öl två gånger i vår liv.

Sedan väntar vi.

Efter ett tag som är i det längsta laget kommer bakad kronärtskocka som snittats på längden med tillbehör som stulna ur en Myllymäkibok: nötter och fett (vitlökssås). Det smakar som man tänkt sig. Kronärtskockan är mjäll och fin men det är nog lite för mycket nötter och det blir liksom lite torrt.

Kroppkakorna är skogshuggarmättande såsom sig bör. Här har det inte sparats på smöret. Spetskål enligt konstens alla bakregler, med spänst och mjukhet. Lingon finnes. Rökt svamp har lagts på och det smakar finfint. Konsistensmässigt har man lyckats undkomma degighet i kakorna. På det hela taget är det ju ingen fräsch sushi eller så, men det smakar.

Rätterna är mättande men man blir sugen på mer efter ett par öl om man bara ätit skocka. Bli inte det. Det sker någon form av härdsmälta i logistiken och lammet som vi beställer tar 1-2 timmar att få. När det kommer badar det i "buljong" som till stor del består av grädde, vilket är gott.

Lammet är konfiterat till fin sönderfallenhet, men härligt stekt/grillat på utsidan vilket är välkommet. Tomaterna som ligger med är av den fina sorten. Återigen extrem rejäl husman. Grönsaksälskaren göre sig icke besvär. Men var det värt tiden? Nej.

Ibland vet man liksom inte varför det inte riktigt klickar. Det är god mat, men liksom inte tillräckligt. Det finns twist, men inte intressant nog. Hade vi varit på ett ställe som kändes mindre hippt hade detta varit fullgott, till och med väl godkänt, men Tempo infriar liksom inte förväntningarna. Dessutom håller de inte, trots att stället är lång ifrån fullsatt, vad namnet utlovar.

Av 10 möjliga poäng:

Mat: 7

Dryck: 7 

Service: 4

Miljö: 6

Prisvärdhet: 7

Sotnosens Korvcafé

Stax norr om Kristianstad står en skylt som väcker nyfikenhet: "Sotnosens korvcafé" och "Skjutbiograf". En sväng upp längs grusvägen ligger en skånegård i åkern. Här har man inrett en en av flyglarna i bohemisk stil, bänkskivor på bockar och en genomrostig tandemcykel med plats för 5. Här stoppar man korv som finns både tillagad och att ta med hem. Man kan också fika och äta annat. Vi har åkt förbi många gånger och undrat. Äntligen vågar vi trotsa köttlarmen.

Vi beställer korv och tupp för runt hundralappen. I dryckesväg finns förstås lokal äppelmust och Kristianstadbryggd Charlis. Ölen är klass 1 och bryggd särskilt för sotnosen. Den är åt det lite mörkare hållet, lite knäckig och med fin beska. Kanske en av de bästa lättölen som fuktat mannastruparna.

Maten kommer likt växter i bruna lerkrukor. Kul och snyggt, men ack så opraktiskt. Det är ett gissel att gräva opp det gotta i botten och skära korven.

I krukan finnen man ett salladsblad, ett cigarrformat härligt litet färskbakat bröd som är sprött runt om och drar åt det söta hållet, lite för hårt bakade krutonger och någon form av tomatsås i liten mängd. Man finner också en korv. Och här snackar vi korven med stort K. Korven som kvalar i på livets topp 5. Den är fänkålskryddad och grisbaserad. Den har det rätta ljudet när skinnet spricker och är lagom hård på utsidan. Den är flottig och fyllig, ja det liksom rinner fet buljongartad härlighet ut i munnen när tänderna bryter fyllningen.  Det enda som är dåligt med denna korv är att den tar slut för fort. Tur då att man kan köpa med hem! Det gör vi. Lammkorv med koriander och chili har idag slunkit ned tillsammans med mynta- och persiljesallad. Sagolikt gott.

Tuppen är serverad på liknande vis med kruka, brödpinne och närodlat salladsblad men här gräver man även upp färskpotatis och kryddig aioli ur krukan. Trots den intensiva korvspecialiseringen, som till och med manifesteras på lamporna i lokalen i form av käcka korv-utrop, levererar Sotnosen även på tuppfronten - Malmös manna finner en god råvara som har behållit sin saftighet genom tillagningen.

Åk hit. Ät korv.

Av 10 möjliga poäng:

Mat: 8

Dryck: 8 

Service: 6

Miljö: 8

Prisvärdhet: 7