Salt & Brygga i sommarsol

Vintertid är västra hamnen vindpinad och vidrig, men såhär på sommaren flödar ljumna södervindar från den hägrande kontinenten över det bladguldsmålade havet. I detta område gör sig den svenska säsongsschizofrenin smärtsamt påmind. För några månader sedan öde, men nu fylld av glassätande turister från såväl Spanien som Sofielund och Slottsstaden.

Det finns helt enkelt inte en bättre lämpad kväll för att sitta på den salta uteserveringen på Salt & Brygga och spana, äta och sola än en denna torsdag. På sydeuropeiskt manér ramlar vi in och får ett bord vid räcket bredvid ett medelålders spansktalande par. Kall Chablis och oljestint bröd.

Torskrygg har bakats och faller i stora lameller. Inte vid minsta beröring, men ändå. Inte heller bär den ett fuktpräglat inre, utan är snarare åt det torrare hållet. Citronsmöret är dock fantastiskt och har sältan som behövs. Gröna ärtor i olika stadier av spänstighet, rädisor och krasse bryter av.

Fjällrödingen har en hårt grillad skinnsida och brändheten går gott ihop med hummerfonden. Med skinnet är dock rödingens egen smak dränkt av svärtan, men utan är den god. Späda morötter hänger med.

Det är således ganska reguljär manna. Husmansartad utan moderna krusiduller. Det är dock inte osmakligt på något sätt.

Tyvärr glöms vi bort och det dröjer nästan en timme innan vi har mat på bordet, trots att det inte direkt är fullt. Varför händer det alltid oss? Men vad gör det när man badar i sol och det bjuds på dessert som ytterligare plåster på såren.

Chokladdesserten (kaka och glass) smakar tyvärr kylskåp och av det på toppen tvärställda chokladflakets slöhet är tyvärr inget som har med utomhusvärmen att göra. Snarast ålder. Hallonsåsen presterar dock.

Citrondesserten är dock paradisisk (en av oss gillar citron mycket). En kupol av syrligt fluff med påtaglig citronstinnhet täcker frisk sorbet samt hårda citronkakesmulor. Konsistenser, temperaturer och renhet som inte går av för hackor.

Förrätter ligger strax över hundralappen. Huvudrätter kostar ca 200. Här finns mest fisk, men även gnocchi för vegetarianen och oxe för fiskvägraren. Desserter 95.

Vi har gärna sommmar året om. I alla fall i västra hamnen.

Av 10 möjliga poäng:

Mat: 7

Dryck: 7 

Service: 6

Miljö: 8 (utomhus i sol)

Prisvärdhet: 6

Söderberg och Sara på Kafferosteriet

Om Malmö är i burgartagen så är väl kanske Österlen platsen för pizza. Till Söderberg och Sara kör man lämpligen under österlenutflykt. Man kan äta, dricka (både med och utan alkohol) och haspla nyrostat kaffe.

Vi sladdar in en lördag lunch. Gården är en idyll. All förväntan man kan ha på Österlen förverkligas här. Mer än så behöver man inte säga om ni fattar vad vi menar.

Pizzamenyn är inspirerande. Glöm allt vad Hawaii, Vesuvio med mera, med mera, heter. Här är det lokalt, fräscht och vuxna smaker som gäller. Det brinner i ugnen. Det luktar gott. Det är gott om bord (man kan tänka sig att det blir värre framöver när 08orna börjar svärma). Man ler bakom disken. Festen kan börja.

Pizzan kostar ca 150 spänn. Det visar sig vara lätt värt och den kommer ganska fort. Den vita pizzan med sparris, citron och rapsfrön är fräsch och oerhört fint komponerad. Vuxenpizzan med oliver (ej urkärnade, plusplus!), ruccola och sardeller är underbart salt och sur med precis lagom mycket smakmotstånd. Svamppizzan är nog ändå bäst. Man har långbakat svampen och på så sätt fokuserat smaken. Den fylliga svampsmaken liksom briserar och fyller gommen. Ingen svennebanancapritjosan direkt. Bottnarna äro icke degiga, utan spröda och goda såsom de skola vara.

Tung i buken och skallen blir man ju av pizza. Tur då att en gudomlig espresso kan förhindra rattinsomning. Till det en perfekt bakad mandelkaka, knaprig på utsidan, saftig och mjuk på insidan. 

Mumma för pizzatarmen. Mumma för den stressade storstadsbon som behöver varva ned. Mumma för kaffeälskaren. Mumma för den sötsugne. Ja. Mumma helt enkelt. 

Av 10 möjliga poäng:

Mat: 8

Dryck: 7 

Service: 5

Miljö: 8 

Prisvärdhet: 7

Byacaféet Ravlunda

I tryckande sommarhetta rullar vi genom brösarps backar, följer skyltningen till höger in mot Ravlunda och river upp dammet på gårdsplanen utanför skolan. Här ligger sommarprojektet Byacaféet som drivs av studenterna Lovisa och Nora. De stiger upp före de går och lägger sig och knådar hembakt så det skvätter om det onsdag till söndag under hela sommaren.

Skolan är retroinredd, det är fritt att kladda på griffeltavlan och sortimentet dignar lödigt på pedistaler och under kupor på den rustika trädisken. Det fladdrar i vita gardiner och genom fönstret ser man fjärilsbeströdd lavendel breda ut sig. I högtalarna hörs lågmäld jazz.

Vi dricker brygg, hemagjord saft på körsbär och rabarber och äter pinfärsk foccacia med hummus, soltorkad tomat och feta och en spenatstinn paj. Sedan blir det svårt att välja fika. Det finns massor av olika sorters, från klassiker till flera alternativ för den rawfoodätande. Man har till och med pillat ihop hemmagjorda dammsugare. Det landar i kanelkaka som är precis på gränsen till underbakad i mitten och krispig av kanelsocker på ytan, sockerkaka at it's best, heja! Morotskakan är av den platta sorten, saftig och packad med morot. Glasyren är lagom syrlig och balansen är fulländad. Kolasnittar med seg mitt och solrosfrön slinker ned utan något motstånd. 

Sommar. 

Österlen. 

Gofika. 

Meningen med livet? 

Detta rekommenderas varmt till alla mannaläsare. 

Av 10 möjliga poäng:

Mat: 8

Dryck: 7

Service: 8

Miljö: 7

Prisvärdhet: 7

Casual street food

Malmös bästa sägs det. Upp till bevis säger vi och passar på före det att Laakso dundrar loss på Babel.

Alltid ser det fullt ut när man passerar Casual. Omåttligt populärt och nere med hipsterkidsen. Ölutbudet dignar. Rockmusiken flödar på lite väl hög volym. Stämningen är god. Vi beställer öl och pimentos i baren. Pimentosen är lite väl flottiga och inte de godaste men de slinker ned.

Allt är odlat/slaktat bakom knuten precis som det ska va nuförtiden. Det finns här lite olika burgare: klasssisk, veg, med ost, med asiatisk kullerbytta. Vi kör på klassiker. De kommer inom rimlig tid.

Burgarna är verkligen riktigt goda. Kanske till och med bäst i malmösmannaminne. Bröden är fluffiga och man hade väl kunnat äta en back om det gavs möjlighet. Färsbiffen är luftig, mjuk och lagom flottig. Inte så hårt grillad. Konsistensmässigt är det mästerligt. Krämighetsupplevelsen är det heller inget fel på. Pommesen är väl inte i Hestonklass men de duger gott och de klår Tommis.

Det ska sägas att juryn är lite kluven. En del av oss hade ändå gillat om det var hårdare grillat - á la Tommis. Andra gillar detta bättre. Någon menar att Jagger i Köpenhamn nog kanske är bättre, för det är ju så gott med flott. Ja, man får ju tycka olika förstås. Men vi är alla överens om att det nog blir en repris framöver. Gott!

Av 10 möjliga poäng:

Mat: 8

Dryck: 8

Service: 6

Miljö: 5

Prisvärdhet: 7

Escama vs Vibliotek

Visst, det är svennigt och betongtråkigt att boka bord. Idén om att bara glida förbi en tapasbar, hinka rödvin i dricksglas och spontant stöta på sina vänner är mer lockande, men det passar inte vårt kynne. Ordnung muss sein. Att boka bord på Escama och Vibliotek är lättare på den förstnämnda och går bra om man är fler än fyra och på den sistnämnda om man är fler än 8 (SIC!). Det är inte förhandlingsbart. Detta är dock den enda punkt som dessa mathak liknar varandra. Detta är blogginlägget från himlen och helvetet om vinst och förlust, glädje och sorg.

Vid första anblick lovar Vibliotek mycket. Här finns grafiskt kakel i baren, råvaror staplade från golv till tak, spansktalande personal och försåtligt god stämning. Den första i vårt gäng om 7 personer dyker upp strax före fem. Det finns lediga bord, men man kan tyvärr inte tillgodose vår önskan om att äta och dricka. Störigt. Skulle vi ljugit och bokat för 8? Hur många sällskap om 8 bokar bord en sånhär kväll? Hur går det till? En ångestfylld servitris hämtar oss på uteserveringen och ber om ursäkt. Bord plockas ihop och vin beställs. Campo viejo korkas upp. Sangria (som faktiskt är god) beställs. En charkplanka kommer snart på plats, den är helt OK, men utan överraskningar. Vartefter vårt sällskap trillar in beställs det efterhand, men maten dröjer. Det finns någon form av elektroniskt system med elektroniska plattor och annat för att hålla reda på detta. Det verkar råka ut för ett massivt haveri. Att få en skål oliver tar mer än 2-3 timmar (SIC! och sant) - vi hinner inte ens få dem innan vi går trots upprepade påstötningar. Någon form av röra med ärtor, majonäs och tonfisk får vi visserligen men den är inte god, även om den är gratis. Tvi vale för de konstiga potatischipsen som i och för sig är knapriga men inte smakar annat än salt och som tyvärr fått sällskap av musslor som smakar icke godkänt (burk?). Bläckfiskringarna är bleka och tråkiga. De gör ingen glad.

Man har ambitiöst nog fått in en äggula i ett degkpaket och friterat det hela - knaprigt på utsidan med rinnande gula inuti, men det är mest sensation och smakmässigt ointressant. Ansjovis och tomat på ett bröd kan som tur är inte bli fel. Kall frittata är dock inte gott. Ja ni förstår. Andra flaskan vin blir husets. Det rekommenderas icke. Till någon. Eftersom det tar en evinnerlig tid och vi hela tiden erbjuds mat som andra bord beställt reser vi oss, betalar och går innan vi har fått alla de rätter som vi beställde ett par timmar tidigare. Servitrisen har ett gott hjärta och gråten i halsen och därför dricksas hon generöst. Hon ber om ursäkt för katastrofen. Vi ramlar in på Zocálo och dövar besvikelsen i  margaritakannor.

Även om Vibliotek bara haft öppet i ett par veckor får man väl acceptera barnsjukdomar, men här talar vi allvarlig (botbar?) sjukdom.

Av 10 möjliga poäng:

Mat: 2

Dryck: 3

Service: 2

Miljö: 5

Prisvärdhet: 2

Nu till de goda nyheterna. På Escama möts vi med öppna armar, vi får välja bord själva. Vi får gott, och billigt vin i dricksglas (gillas!) och härligt spröda, salta, rostade mandlar på ett litet kick.

Menyn består av klassiska tapas. Pimentosen är nog de godaste vi ätit. Den friterade potatisen har gott sällskap av aioli och chilisås, vi beställer mer. En bläckfiskarm har grillats, den är köttig och bra konsistens (även om bläckfisk inte är det bästa havet har att erbjuda i smakväg). Manchegon är helt OK och till den får man nötter och marmelad. Grissidan faller isär och myser i en krämig potatispuré och chiliolja. Fläsksvålarna har en djup smak och är härligt knapriga. Hjärtsalladen och gazpachon slinker ned. Cevichen är fint balanserad och korianderstinn. Klassiskt och gott. Rappt och trevligt. Vi har en vinnare i tapasduellen. Gå hit hörrni!

Av 10 möjliga poäng:

Mat: 7

Dryck:7

Service: 8

Miljö: 7

Prisvärdhet: 7

Slottsträdgårdens café

Malmö älskar Tareq Taylor och hans Slottsträdgårdens café. Och kanske är det inte så konstigt. Ser man Tareq i hans trädgårdsprogram på TV vet att han uppträder sympatiskt leende med öppna armar i ett hav av blommor. Och caféet är ungefär likadant. Idylliskt inbäddat bland blomsterbäddarna i Malmös egen Central Park sprider caféborden ut sig på grusgångarna. På hemsidan beskrivs maten med ord som ekologiskt, närodlad och klimatsmart och gästerna som "världens trevligaste". Självklart kan malmöborna inte annat än älska det här konceptet.

Stället levererar faktiskt precis vad det utlovar. Vi beställer två sallader tillsammans med var sin hipp vuxenläsk som det finns ett digert utbud av. Salladerna är goda och rejält mättande. I den asieninspirerande glasnudelsalladen varvas svenska, krispiga grönsaker som gurka och morötter med råvaror från mer avlägsna trakter som jordnötter och koriander. Laxsalladen är traditionell med potatis och dill, men även här har råvarorna behandlats med stor respekt och laxen är precis lagom tillagad varför det inte stör oss att anrättningen kanske inte är så nyskapande. Kak- och pajutbudet ser väldigt lockande ut med generösa och hembakade skapelser, men efter de matiga salladerna får vi inte ner en bit till.

Tyvärr är caféets populäritet också dess största minus. När det är fint väder, vilket det ju ständigt är när man är där eftersom ett besök på ett trädgårdscafé annars känns som en ganska dålig idé, ringlar sig kön till beställning lång. Vill man snabbt stanna till för en citronlemonad eller en glass är det knappast värt det. Borden är många så oftast hittar man ett till slut men det är trångt mellan dem bland otaliga barnvagnar och parasoller. Personalen irrar runt bland det oändliga antalet gäster och ropar ut nummer på måfå - ingen kan här hålla reda på vem som har beställt vad. Men förutom populariteten, som ju faktiskt inte Tareq kan beskyllas för, är det ett mycket bra café som Malmös manna varmt rekommenderar.

Av 10 möjliga poäng:

Mat: 8

Dryck: 7 (bra utbud)

Service: 3

Miljö: 8 (när det är fint väder)

Prisvärdhet: 6