Escama vs Vibliotek

Visst, det är svennigt och betongtråkigt att boka bord. Idén om att bara glida förbi en tapasbar, hinka rödvin i dricksglas och spontant stöta på sina vänner är mer lockande, men det passar inte vårt kynne. Ordnung muss sein. Att boka bord på Escama och Vibliotek är lättare på den förstnämnda och går bra om man är fler än fyra och på den sistnämnda om man är fler än 8 (SIC!). Det är inte förhandlingsbart. Detta är dock den enda punkt som dessa mathak liknar varandra. Detta är blogginlägget från himlen och helvetet om vinst och förlust, glädje och sorg.

Vid första anblick lovar Vibliotek mycket. Här finns grafiskt kakel i baren, råvaror staplade från golv till tak, spansktalande personal och försåtligt god stämning. Den första i vårt gäng om 7 personer dyker upp strax före fem. Det finns lediga bord, men man kan tyvärr inte tillgodose vår önskan om att äta och dricka. Störigt. Skulle vi ljugit och bokat för 8? Hur många sällskap om 8 bokar bord en sånhär kväll? Hur går det till? En ångestfylld servitris hämtar oss på uteserveringen och ber om ursäkt. Bord plockas ihop och vin beställs. Campo viejo korkas upp. Sangria (som faktiskt är god) beställs. En charkplanka kommer snart på plats, den är helt OK, men utan överraskningar. Vartefter vårt sällskap trillar in beställs det efterhand, men maten dröjer. Det finns någon form av elektroniskt system med elektroniska plattor och annat för att hålla reda på detta. Det verkar råka ut för ett massivt haveri. Att få en skål oliver tar mer än 2-3 timmar (SIC! och sant) - vi hinner inte ens få dem innan vi går trots upprepade påstötningar. Någon form av röra med ärtor, majonäs och tonfisk får vi visserligen men den är inte god, även om den är gratis. Tvi vale för de konstiga potatischipsen som i och för sig är knapriga men inte smakar annat än salt och som tyvärr fått sällskap av musslor som smakar icke godkänt (burk?). Bläckfiskringarna är bleka och tråkiga. De gör ingen glad.

Man har ambitiöst nog fått in en äggula i ett degkpaket och friterat det hela - knaprigt på utsidan med rinnande gula inuti, men det är mest sensation och smakmässigt ointressant. Ansjovis och tomat på ett bröd kan som tur är inte bli fel. Kall frittata är dock inte gott. Ja ni förstår. Andra flaskan vin blir husets. Det rekommenderas icke. Till någon. Eftersom det tar en evinnerlig tid och vi hela tiden erbjuds mat som andra bord beställt reser vi oss, betalar och går innan vi har fått alla de rätter som vi beställde ett par timmar tidigare. Servitrisen har ett gott hjärta och gråten i halsen och därför dricksas hon generöst. Hon ber om ursäkt för katastrofen. Vi ramlar in på Zocálo och dövar besvikelsen i  margaritakannor.

Även om Vibliotek bara haft öppet i ett par veckor får man väl acceptera barnsjukdomar, men här talar vi allvarlig (botbar?) sjukdom.

Av 10 möjliga poäng:

Mat: 2

Dryck: 3

Service: 2

Miljö: 5

Prisvärdhet: 2

Nu till de goda nyheterna. På Escama möts vi med öppna armar, vi får välja bord själva. Vi får gott, och billigt vin i dricksglas (gillas!) och härligt spröda, salta, rostade mandlar på ett litet kick.

Menyn består av klassiska tapas. Pimentosen är nog de godaste vi ätit. Den friterade potatisen har gott sällskap av aioli och chilisås, vi beställer mer. En bläckfiskarm har grillats, den är köttig och bra konsistens (även om bläckfisk inte är det bästa havet har att erbjuda i smakväg). Manchegon är helt OK och till den får man nötter och marmelad. Grissidan faller isär och myser i en krämig potatispuré och chiliolja. Fläsksvålarna har en djup smak och är härligt knapriga. Hjärtsalladen och gazpachon slinker ned. Cevichen är fint balanserad och korianderstinn. Klassiskt och gott. Rappt och trevligt. Vi har en vinnare i tapasduellen. Gå hit hörrni!

Av 10 möjliga poäng:

Mat: 7

Dryck:7

Service: 8

Miljö: 7

Prisvärdhet: 7