Café Atrium

Atrium vill vara ditt vardagsrum. Det ska vara avslappnad stämning, gött häng och generösa öppettider i den nyrenoverade lokalen som i våras slog upp portarna mitt emot lattemammornas (eller heter det bryggmammor nu när latte börjar bli ute?) favorthak Melvins i Slottsstaden.

Och det lyckas helt okej. Personalen är trevlig och pratsam och har långa konversationer med kunderna (kompisarna?) före mig i kön. Stämningen är avslappnad och på den mysiga uteserveringen i parken utanför finns en bra blandning av ensamma frilansare med datorer och tjejgäng. Inuti känns lokalen dock ännu lite för steril och öppen för att man ska få den där mysiga vardagsrumskänslan.

Atrium har flera matiga sallader men om man som vi bara ska fika är utbudet överraskande skralt. Av de få sötsakerna väljer jag en snickerskaka. Den är platt och ganska dyr men smakar gott och hembakat med sin lite överraskande blandning av pumpakärnor och kola. Bryggkaffet får godkänt men har nog stått framme lite länge i termosen då det inte är rykande hett. Det fina, handdrejade porslinet är dock en trevlig, instagramvänlig upplevelse och på det hela taget är Atrium ett angenämt, om än inte omvälvande, cafébesök.

Av 10 möjliga poäng:

Kaka: 7 (men inte utbudet...)

Kaffe: 6

Miljö: 8 (utomhus)
Prisvärdhet: 5
Service: 5

Kvarterskrogen Riannas Bistro & Vinbar

Idén om kvarterskrogen är enkel och romantisk. Ensamma filosoferande gubbar som sitter på rad längs med bardisken och sakta men säkert tar sig mot botten av glaset. Sorlande barnfamiljer som unnar sig en kväll ute för att få livspusslet att gå ihop. Vi förväntade oss allt detta, men med lyxigare framtoning, av Riannas.

Mycket riktigt sitter det två öldrickande män vid bardisken, men det filosoferande de ägnar sig åt är av den enklare sorten. Barnfamiljer, och gäster i övrigt, lyser dock med sin frånvaro. När vi äntrar restaurangen är vi de enda matgäster. Å andra sidan får vi välja precis var vi vill sitta i de eklektiska lokalerna som andas år 2002 i vansklig kombination med tidigt nittonhundratal.

Efter tjugo minuter, bortglömning och påstötning hämtar en av oss menyerna i baren. Vinlistan är lång och lovande men inget finns förutom husets. Det har blivit tjall med leveranserna får vi veta. Matmenyn är rejäl och ganska basic, som man kan förvänta sig. Bland förrätterna fångar friterad ansjovis med bearnaisesås vår uppmärksamhet. Vi misstänker Mannerströms-inspiration? När vi väl har beställt går det snabbt att få mat.

Ansjovisen är frasig och god, bearnaisen är inte den sämsta, kombinationen är överraskande bra, men tyvärr ligger det hela på formbröd från eldorado som knappt närmar sig vad man skulle kunna kalla för rostat.Frågan om vi villa ha förrätt och varmrätt samtidigt höjer inte direkt upplevelsen heller.  Nåväl.

Huvudrätterna blir burgare (på angus, utlovas vi i menyn) och asiatiskt marinerade revben med honung. Pommes serveras till båda rätterna. Portionerna är gigantiska.

Den väl tilltagna revebensportionen är tyvärr lite seg i konsistensen, ett förkok hade man tjänat på, och marinaden är inte direkt påträngande. Pommesen är dock spänstiga och frasiga och chilimajonnäsen är helt OK.

Burgaren är saftig och har samma fina pommes. Men det liknar mest en dussinburgare som man kan få på O'learys eller liknande. Majskolv och coleslaw får godkänt.

Vi betalar ganska billigt och går hem. Och nu vid åttasnåret har det faktiskt kommit ett par sällskap till uteserveringen, hoppas att deras förväntningar infrias.

Av 10 möjliga poäng:

Mat: 4
Dryck: 4
Service: 2
Miljö: 4
Prisvärdhet: 5

Köld

Efter att vi trampat runt Malmös kanaler medelst blå båt en varm julidag är glassuget på topp. Pop-upen Köld ligger där som en oas i öknen. Inredning: pastellfärger i kal lokal, information på svart tavla och en klocka som man uppmanas ringa i om det smakar tillfredsställande.

Här är full fart och god ruljans. Glass finns av typen gelato (mjölkbas), sorbet, gjord på kokosmjölk och på cashewnötter. Man väljer små eller stora kulor i bägare eller strut och den glade mannen skopar upp och tar rimligt betalt. Dessutom saltar han på glassen. Ja, smörkolaglassen alltså. Det är kul.

Det visar sig också vara gott. Kolaglassen och nötglassen lämnar en del i intensitet att önska, men i övrigt är smakerna rena och äkta, framförallt i mangosorbeten. Det enda som vi önskar mer är krämigare konsistens på gräddglassen. Cashewglassen med hallon och lakrits som vi också smakar på har en antydan av cashewsmak, men de milda nötterna tävlar ju med stark lakrits. Dock har man fått till en förvånansvärt bra konsistens och något som är svårt att skilja från vanlig glass.

Vi ringer mentalt i klockan på väggen därinne från vår plats i solen invid kanalen.

Glass: 8
Service: 7
Miljö: 4 (men ute är det ju fint)
Prisvärdhet: 7

Tommis Burger

Vi har läst artiklarna i Sydsvenskan om Tommis och vi har sett kön ringla långt in parken vid öppningsjippot då man langade ut gratis burgare. Nu är vi själva  här för amerikansk husman på isländska.

Man maler färs själv i kiosken bredvid kasinot, grillar den hårt och serverar i söta glaserade bullar med pålägg som styrs av kunden själv. Priserna är OK. Inredningen ruffig, tänk lastpall. Musiken hög och gitarrbaserad. Killarna som serverar bär keps bakochfram och utstrålar kompisgäng. Känsla av kaos smyger sig på. Efter att vi beställt är vi osäkra på om de ens har vår beställning, men visst kommer den till slut. Vibbar av detta och detta flimrar förbi. 

Pommesen är lite slojnade, vi önskar längre fritöstid. Bröden är fluffiga och härliga, köttet är hårt grillat och ytan besitter mycket smak. Precis som Bong skrivit är det lite ojämnt grillat, det går lite som på en höft vid grillen, vilket iofs går hand i hand med attityden. Färskheten i köttet går dock inte att ta miste på. Påläggen i övrigt är som man kan förvänta sig. Veg. finnes.

Till det hela, som kommer i den obligatoriska korgen, kan man ta för sig av den vildaste sås- ketchup- och senapsbuffé som kan hittas i Manna-land, gissar vi. Allt från den lokala tabascon med mangosmak, johnnys och klassisk HP finnes. 

På det hela taget: decent. 

Av 10 möjliga poäng:

Mat: 6

Dryck: 5 (läsk, shakes finnes men de har vi inte provat ... än)

Service: 4

Miljö: 6 (coolt(?), men stökigt)
Prisvärdhet: 8

L'Enoteca

Vin håller på att bli den nya ölen? I alla fall i Malmö har utbudet av nyskapande och naturligt vin vuxit markant. Kanske var vinet aldrig borta, men i helskäggens tidevarv har ju malten regerat. Ur Malmömarken har nu Bord 13, Kiez och L'Enoteca ploppat upp. Både Bord 13 och Kiez gissar vi får sitt vin från en viss grossist under ett betonggrått brofäste i det som nu vill kallas Copenhagen. På L'Enoteca är det mer reguljärt som gäller. Här kan man stanna för ett eller flera glas. Vinprovningar hålls ofta, den som vi har besökt tidigare var lyckad.

Vi ramlar förbi, hungriga och på AW-humör, en vardagkväll i juni. Frågan om vi skall ta en burgare på Surf Schack för att mätta magen före första glaset kommer upp. Utanför står dock ägaren (gissar vi) och kastar in. Visst finns det mat, av det enklare slaget, och plats öppnar sig på den soliga och grusbelagda uteserveringen på andra sidan gatan. Vi beställer auberginelasagne och tar oss till utebaren. Efter provsmakning av hela 3 viner, alla av hög kvalitet och från olika delar av världen slår vi oss ned. 

Vinutbudet är stort. Ett bra glas vin kostar ca 80 kr. Ett riktigt bra strax under 100. Vinerna vi provar går, som efterfrågat, troligtvis bra med maten och går i stilarna nötigt och generöst, stramt och gräsigt samt en klassisk Sauvignon Blanc med sin typiska passionsfruktston. 

Lasagnen är oststinn och mozzarellatrådarna hänger likt spindelväv kring bordet. Det är gott, mustigt och vällagat. Inte direkt påträngande eller nydanade, men det har vi redan fått höra av inkastaren: "det är enkelt, men gott, och det ska ju mest vara något att äta medan man dricker". 

Bredvid oss sitter ett gäng som vinprovar. Folk kommer och går, tar ett glas, skålar. Ett sällskap har något att fira och bubblet börjar knastra. Solen lyser. Personalen är trevlig. Tyvärr är det en dag imorgon också. 

Av 10 möjliga poäng:

Mat: 6 (fast mer ska det inte vara här tycker vi)

Dryck: 9

Service: 8

Miljö: 7 (uteservering) 4 (inne)
Prisvärdhet: 8

Olof Viktors

Sveriges näst bästa café i White Guide 2015 och med bakgurun Jan Hedh i ryggen. Det är inte utan förväntningar vi äntrar Olof Viktors mini-imperium mitt ute på den österlenska slätten. Trots att den till bristningsgränsen fyllda parkeringen och ringlande kön till kassan nästan får oss att vända i dörren blir vi inte besvikna.

Vi beställer var sin matig lunchmacka, en passionsfruktsbakelse och en kolapaj och får på köpet en av de mest fulländade caféupplevelserna vi har haft. Mackorna har precis rätt proportioner mellan det sega, färska brödet och påläggsberget ovanpå, den ena toppad med saftig tupp och en gudomlig dijon/avokadokräm, den andra (vegetariska) med rostad blomkål i chimicurry, polenta och en fantastisk paprika- och valnötskräm.

Inte heller på efterrätten blir vi besvikna. Passionsfruktsbakelsen med hallongömma har precis rätt nivå av syrlighet för att bryta av det lena och söta. Så rent det kan bli. Kolapajen toppad med röda vinbär har en äkta, smörig smak, även om det tjocka lagret "kola" ovanpå kanske snarare går åt fudgehållet konsistensmässigt.

Trots invasionen av exilstockholmare och barnfamiljer är miljön dessutom riktigt trevlig. Vi rekommenderar den grönskande trädgården bakom huset framför den stimmigare, kullerstensbeklädda innergården.

Av 10 möjliga poäng:
Mat: 9 (för att vara mackor)
Dryck: 7
Service: 4
Miljö: 9 (ffa i trädgården)
Prisvärdhet: 7

Fridens pizza

OBS! Kör in till den lilla mustboden på vänster när ni svängt in på grusvägen till Fridens. Här köper man enligt vår mening den bästa musten (andra åsikter finns säkert ...). Flera sorter finns, men Ingrid Marie är överlägsen med sin balans i syra och sötma.

_______________________________________________________________

Det känns som om alla som är på österlen kommer hit, så också vi, upprepade gånger, så något är det med denna pizzaluktande bohem-oas.

Återigen har vi gjort misstaget och inte bokat i förväg och det blir därför, som vanligt, några nervösa minuter framför disken, när vi väl fått tag på en servitör strax efter att Fridens nära Kivik har öppnat. Man vet ju att det är den karaktärsfulle mannen vid ugnen som bestämmer. Eller rättare sagt: det är den vedeldade ugnen som bestämmer som en lapp vid kassan informerar oss om. Men som tur är får vi ett bord i solen på terassen, vilket inte de som kommer efter oss får. Åk inte hit utan plan B eller bokning.

Hemmahosrestaurangen Fridens försöker, liksom det mesta på Österlen, förmedla chic konstnärsmiljö med draperier, äppellådor och en sittgrupp lite avslappnat uppslängt på ett bodtak. De lyckas. Peter (mannen vid ugnen) framstår för oss som skön, om än bestämd och bullrig. Man vill liksom knäcka ett par öl (gärna från det dignande sortimentet på krogen) och snacka om livet, arbetet och döden efter att han slängt av sig sin bagarmössa och torkat hettan ur ansiktet i armvecket. Helst på det där bodtaket. Tyvärr är alla gäster inte lika sköna. Och har man bråttom kan det börja klia i kroppen, för här tar det ibland sin tid. Servitörerna springer inte, pizzan kommer när den kommer och det är väl själva poängen. Idag går det dock smidigt och lätt. 

Menyn är lång. Och kreativ. Du kan få allt från den renaste margherita till lokal anklever, löjrom, karibiskt med kokos eller tryffelsalami. Pris ca 130-200 per pizza. Ölsortimenten är noga utvalt och mycket brett. Vinet har vi inte smakat, det är helt enkelt för kul att välja öl.

Vi äter en fenomenal buffelmozzarella + pesto (krämig som attan) + parmesan + färska örter (oregano och rosmarin) och en nästan lika bra oliver (med kärnor - plus i kanten) + kronärtskockor + tryffelsalami (himmelsk).  Bottnarna är magiska. Tänk mer kex/oblat än botten. Tomatsåsen är god. Råvarorna är toppen och förstås lokala. Koll på läget har man när det mesta av de delikatesser som läggs på inte har varit med i ugnen utan bärs fram av den underliggande varan härligheten. Pizza nummer 2 hade mått bra av lite mer fukt i fyllningen (läs mer ost), men i övrigt finns här inte mycket att önska.

Eftersom vi kör dricker vi lättöl från To öl och Dugges. Livet leker trots alkoholavsaknad. 

Jo. Vi kommmer nog tillbaka nästa sommar ändå. 

Av 10 möjliga poäng:

Mat: 7

Dryck: 7

Service: 5
Miljö: 8 (ffa i trädgården)
Prisvärdhet: 6

Thaistället Srinin

"De har världens pad-thai där" enligt en väl informerad och berest källa. Så när tyngden av bröllopsfest låg kvar dagen efter tog vi tillfället i akt och gick förbi.

Srinin ligger på det lilla bortglömda torget vid Regementsgatan i början av Slottstaden, från centrum sett. Stället är OK att sitta på, även om mysfaktorn inte är särskilt hög. Menyn är rätt så lång med olika typer av nudelwok, friterat, sallader och grytor. Man väljer räkor, fisk, nöt, fläsk, kyckling eller veg. som tillägg. Rättigheter finns med den obligatoriska thai-ölen.

På rekommendation blir det en pad thai med kyckling och en grön curry med samma tillägg. Båda för ca 100-lappen. Vi tar med. Det blir dock en rätt så lång väntan på ca 40 minuter på maten, mest dock beroende på att flera har beställt före och man lägger på 10 minuter för varje ny kund - vilket ju lovar gott - inga grytor som stått och puttrat med samma innehåll under hela veckan? En skön promenad i solen gör dock ännu mera gott för aptiten och nästa gång ringer vi nog i förväg.

Med våra aluminumförpackningar svängandes i plastpåse tar vi oss hem och bullar upp. Pad thaien har generöst med jordnötter, god smak, men saknar kontraster. Salladsgroddar finns, men de har samma konsistens som nudlarna. Curryn är het, men inte för het, krämig, syrlig och söt. Krispiga grönsaker får vi också. Bättre har vi inte kunnat åstadkomma hemma. Riset är också, trots transporten, välbehållet. Det hela räcker till 4 måltider.

Även om pad thaien kanske inte var världens bästa så kommer vi nog igen, med lite mer erfarenhet av menyn, och troligtvis lite jämnare och bättre mat i kassen.

Av 10 möjliga poäng:
Mat: 6
Dryck: -
Service: 5
Miljö: 2
Prisvärdhet: 7

Hjärtekrogen Ambiance á Vindåkra

Vi älskar Ambiance. Vårt första besök här var näst intill perfekt vad gäller mat, vin och service. Vi hyllade och tjatade om stället så att etiketten sektvarning nästan var på sin plats. Risken för besvikelse är således överhängande.

Entusiasmen har också gjort att antalet bilder är lågt i detta inlägg. 

Ambiance ligger i närheten av Tygelsjö, i slutet av en guppig grusväg. Man tar sig hit med taxi, eller så får någon avstå en gedigen vinupplevelse, vilket inte rekommenderas. Man kan också ta en ganska trevlig promenad via landsväg fält från busshållplatsen västra klagstorps kyrka och lägga pengarna på ett extra glas vin till amusen (gör det - ta det extra glaset vin alltså). När man anländer till den gamla skånegården är det inte mycket på utsidan som skvallrar om det förstklassiga innehållet. 

Vi tas emot av trevligt, avslappnat folk, varav en del bryter på franska. Initialt känns detta som en gimmick, men entusiasmen, kunskaperna och brytningen visar sig vara genuina. Det är verkligen en bit av Frankrike som hamnat i Vindåkra. Matsalen är avskalad och enkel. Fokus är på maten. Personalen är trevlig och informativ, men trevligast är det när man får prata med ägaren, Karim, själv. Entusiastisk och lagom påträngande och inte alls snofsigt trots stjärnan och prisbilden.

Meny (5 rätter) är det som serveras. Veg, kan fås om man beställer särskilt. En extra stor meny på 8 rätter finns också. Vi lovar att man blir mätt (ordentligt) av ordinarie meny. Kalaset går på ca 1500. Värt. Varenda. Krona. 

Amusen består av flera små rätter. Båda gångerna har vi fått signaturrätten från himlen: ankleverkräm i formen av creme brulee, med det brända sockret som klockrent komplement. Vi har också serverats klar intensiv kräftsoppa, hemrökt makrill med gurka, pilgrimsmussla toppad med kaviar... Ni förstår. 

Resten av menyn andas samma franska lyx: hummer, pocherat vaktelägg, kaviar är några av ingredienserna i förrätten. Perfekt tillagad lammfilé som klichéartat smälter i munnen följer. Från vårt första besök måste också marulken serverad med sesamfrön nämnas. En genialisk kombination.  Rätterna ackompanjeras av perfekta krämer på vitlök, sparris och morot. På det hela taget är det inte så hemskt komplicerat eller skitnödigt. Bara vackert upplagt, utmärkta (och lyxiga) råvaror och väl uttänkta smakkombinationer i kombination med gott hantverk. En hel del är också lokalt. 

Vinerna är delvis naturviner, mer av mainstreamtypen, men mest reguljära från Frankrike. Och mycket goda. 

Efter de två inledande rätterna kommer den definitivt icke lokala ostbrickan. Kanske middagens höjdpunkt? Generös, men 7 olika ostar som skärs upp av vår godmodiga och nästan spralligt entusiatiska somellier. Därtill Chateauneuf du pape. Klassiskt? Ja. Gott? Så gott det kan bli. 

Efterrätten är sorbet med bärsås. Väl utfört. Till det ett uppsockrat vin på pressrester från champagnetillverkning. Gott. 

Karim är i grunden konditor, vilket märks i sötsaksfinalen, där möra praliner, madeleiner och macarons trängs på brickan och i munnen. Helt tillfredsställda och lyckliga lämnar vi ambiance.

Av 10 möjliga poäng:
Mat: 9
Dryck: 8
Service: 9
Miljö: 8

Prisvärdhet: 8

Uggla kaffebar

Café- och krogdensiteten runt St Knut blir allt högre och i den übergentrifierade miljön runt torget passar Uggla kaffebar alldeles utmärkt. Caféet har bara funnits i ett år men hajpades redan från början och har sedan utnämningen som ett av Sveriges bästa caféer i White Guide i år en självklar plats bland Malmös kaffeelit tillsammans med Solde kaffebar. Naturligtvis satsar vi därför på var sin espresso. Vi hoppar över tilltugget även om kakutbudet, som är begränsat till några fat med kokostoppar och syltkakor, är bakat på plats och säkerligen med råvaror från traktens ekologiska bönder. Det stora urvalet av hipsterläsk med retroinspirerade etiketter kan vi dock inte motstå utan slår till på en citrondryck och en ingefärsdryck från Söbogaard och slår oss ned på uteserveringen på torget. 

Ugglan införskaffar sitt kaffe från såväl Coffee Collective i Köpenhamn, Drop Coffee i Stockholm som Solde och Lilla kafferosteriet i Malmö. Exakt varifrån vår kopp kommer får vi inte veta, men kaffet är verkligen gott: på pricken som en espresso ska vara. Syrlig men utan att det blir för påträngande, fyllig och med ett tjockt lager fast crema på toppen. Citrondrycken smakar kanske inte riktigt så genuint som vi hade önskat men svalkar gott i värmen och vi är både uppiggade och nöjda när vi lämnar baren.

Av 10 möjliga poäng:

Kaffe: 9
Miljö: 6
Prisvärdhet: 4