Generationsäta på Årstiderna

Till dessa källarvalv har Malmöiter under lång tid vallfärdat för institutionell service och mat. Man kommer hit för den stora festen, till exempel när en nia blir noll, precis som vi gör ikväll med hela tjocka släkten. Efter några trappsteg ned under marken tas vi som förväntat emot av en man med galje i hand och kläder byts mot slusk. Långt in i den egentligen ganska stora matsalen placeras vi runt cirkelformat bord med vit duk. Små serveringsbord, avecvagnar, pelare och levande ljus skapar en av de mest konservativa inredningarna i mannaland. Men här är ordentligt ombonat och mysigt.



Menyerna som vi får från början innehåller endast den rekommenderade förbestämda trerättersmenyn och vi får krångla lite och lova vår vitskjortade och förklädesutrustade servitör att stå ut med mindre försening innan vi får beställa individuella rätter. På menyn finns typiska svenska lyxrestaurangrätter såsom filéer, sjötunga walevska, löjrom, steak fries, crème caramel etc.

Vinlistan är klassisk och det tas in säkra kort såsom côtes du rhone och chablis. Eller tas in och tas in, förresten. Väntan på vinet är för lång, om än på något gott. Efter ca 20 minuter har vi i alla fall dryck i glasen, goda små kuvertbröd på assietterna och till slut även en amuse bouhe framför oss bestående av gristerrin, äpplen och pepparrotskräm. Stofila smaker som går hand i hand med övrgt uttryck. Det är gott, men kanske i tamaste laget.

Först ut av rätterna är löjrom med härligt smörig brioche och de givna tillbehören. Här kan inget gå fel. Lyckan är fullständig när man dessutom har en klassisk fransos i glaset. Det äts också rökt råddjursstek med syltade trattkanatereller, fänkål och lingon. Ordnung muss sein.

Servering nummer två: hjortfile, spetskål, potatis- och jordärtskckspuré samt skysås i vilken man hackat ned sidfläsk. Djuret är hantverksmässigt lagat och av god kvalitet, tallriken varm, purén fluffig och krämig. Om man skall vara petig, vilket man väl får när priset passerat trehundrakronorsstrecket, är det lite mycket tryck och rökighet i sidfläsket och den finfina hjorten hamnar i skymundan. Ikväll har marulken på grund av brist bytts ut till hälleflundra, är panchettainlindad och serveras med sauterad svartkol och citronrisotto. Det är så modernt det blir ikväll. Även detta är hantverks- och råvarumässigt fläckfritt.



Till dessert kommer en nyponsoppa som smakar som den man fick som barn, biskvierna är finifna och det fås glass till. Brulépuddingen har knäcksmak och konsistens som man kan förvänta sig, men är kanske lite kall.



Denna institution bör man besöka, men det skall göras vid rätt tillfälle. Här får man nostalgisk klassisk finfransk mat med en hel del svenska råvaror såsom kål, ren och hjort medan stearinskenet spelar över valven. Här får far- och morföräldern det den förväntar sig av en släktmiddag, servicen är korrekt, om än lite väl långsam ibland, och vinlistan bjuder säkra kort. Garanterat skägg-, flanell- och naturvinsfritt. Visst får man hosta upp en del, men dina förväntningar kommer att infiras. Klä upp dig, räta på ryggen och smaka på civilisationen!

Av 10 möjliga poäng
Mat: 7
Dryck: 7
Service: 6
Miljö: 8
Prisvärdhet: 6

På Lyran

Hajpen kring denna mrs. Brown-avfälling har inte direkt mojnat märker vi när vi försöker boka bord. Dels är det lite svårt att komma i kontakt med stället, man måste lite gammeldags ringa på en telefontid och snällt be om plats. Vi har försökt förut och blivit nekade, men så plötsligt en tidig fredagskväll ...

... som är kall och blåsig. Tyvärr sitter vi på änden vid delat bord placerade nära ytterdörren. Tyvärr (igen) måste man vädra upprepade gånger då det steks och grillas, för annars går brandlarmet, vilket vi också får uppleva. Det drar kring benen och "det finns för- och nackdelar med ett öppet kök".

Denna negativa erfarenhet går hand i hand med stämningen man vill förmedla på stället: man kan sitta vid bardisk och titta rakt in i det öppna köket, menyn är bara en lista på ingredienser utifrån vilken rätter komponeras spontant samma dag, vinerna är till stor del naturliga och man blir upplyst om att den här delen av stan är mycket "dynamisk".  Allt detta är dock inte bara skitnödighet. Engagemanget ÄR stort. Sådär så att man blir riktigt inspirerad och uppfylld. Mannan må vara spontant komponerad, men slarv märker vi inte av. Det är bara smaskens alltsammans. Servitören är dessutom hipp, kvick och slängd.

Vi får bubbel i glasen, kumminkryddat bröd med smör. Första rätten är en tunn skiva svamp (ängsskivling) till vilken man gjort en sojakräm på lamellerna och sedan hyvlat rikligt med ost över. Svårslaget. Sedan rågbrödskex, rökt creme fraiche, mandelpotatis och kokt purjo. Lent och fint.

Under en hög med riven kålrabbi finner vi gurka, och marinerade pilgrimsmusslor. Musslorna försvinner lite i allt det syrliga tycker en del av oss, men det är en fin, frisk komposition.

Höjdaren blir ugnsbakad rotselleri, en stor mängd smör, päron och västerhavsostsås. Krämigt, mustigt, syrligt. Till det en ekad chardonnay. Det här hade man kunnat dänga i sig en hel del av. Tallrikar och mungipor slickas.

Hjort i form av korv och bit med kål, sky och äpplen är väl genomfört, gott, men kanske inte så spännande. Rödpanget slinker ned.

Sedan kommer en nygammal klassiker: rödbetor med getost (som glass). En given kombo som  nu blivit dessert. En inte så söt dessert. Dessertvinet är lite kort, men helt OK.

Början är således lite bättre än slutet, men det finns egentligen ingenting att klaga på i matväg. Vi har dock hört att det ibland kan bli lite ojämnt pga spontaniteten, men det märker vi inte av idag. Kalaset går på ca 700 pix per kuvert (alltså 5 glas vin, 2 försnacks, 4 rätter), vilket inte kan kallas ogint. Vi kommer överens om retur, men då i källaren eller till sommaren.

Av 10 möjliga poäng
Mat: 8
Dryck: 6
Miljö: 4
Service: 9
Prisvärdhet: 9

Bloom in the park

Stjärnmärkt och berömd ligger den bruna, oansenliga lilla stugan vid pildammsstranden. Röken stiger långsamt ur skorstenen medans himlen färgas gul, rosa, röd, lila och slutligen brandgul över Mannaland. Det är höst, skördetid och vi känner att planeterna står rätt.

Vi trycker upp dörren och möts av en gyllene korridor i vars väggar garderober och dörren till det heliga köket döljer sig. Mannen i svart hänger in våra jackor. Är han inte lite nervös? Spänd? Matsalen vätter mot pildammen och i takt med att somliga förbränner kalorier på grusvägen utanför kommer vi att göra det motsatta härinne. Golvet är av trä, väggarna består av på varandra utanpåliggande och bakifrån belysta kritvita rektanglar som ger förvånansvärt bra dämpning, för den enda övriga inredningen är en minimalisisk tredelad plint som används som serveringsbord.

Utan ett ord från personalen sätts vi i var sin stol. Den ena är dubbelt så bred som den andra vid samtliga bord, vilket ska komma att ge konversationsuppslag till flera av sällskapen. När vi kommer är dock den enda andra gästen en asiatisk matbloggare med dubbla mobiltelefoner och systemkamera i högsta hugg som ivrigt ompysslas av servitörerna. Men i slutet av kvällen är det som förväntat fullt.

Det går undan. Så fort vi satt oss finns det champagne i glasen och snacks på bordet. I enlighet med konceptet serveras såväl mat som dryck helt blint. Vi har knappt fått i oss den med insekter toppade, gröna broccolidippen till fröknäcket, den sammetslena potatispurén, den på en kvist upphängda och med citronpulver dekorerade sockervadden, samt de två slemmiga havsblötdjuren i lila färgskala förrän tallrikar och glas slits undan. Det skall antagligen vara i god serviceanda, men man är ju här för att njuta.

Serveringsstyrkan är fortsatt spänd och nervös. Mannen som bestämmer (ägaren?) verkar sätta skräck i övrig personal. Oss ger han inte en blick, ens när han plockar bort eller borstar av bordet, trots våra upprepade tack och vårt blicksökande. Istället föses glas nonchalant över bordet medelst borste. Tydligen är affärsmiddagsgästerna, som antagligen betalar lika mycket som vi, intressantare och dessa herrar konverseras flitigt.  Ett par engelskspråkiga servitörer är dock avslappnade och talar till och med utan att bli tilltalade. Vad är detta med att försöka skrämma sina gäster? Vi betackar oss den
nordkoreanska servicen och önskar stilla att vi någon gång i framtiden skall bli tagna på allvar och att personal på den här typen av etablissemang skall intressera sig lika mycket för alla gäster och inte bara för de som är vita herrar över 50.

Servering nummer ett är en religiös kräftsoppa med perfekt stek havskräftstjärt, tunnt, tunnt skivad blomkål och syra från oxalisblad. Det är smaker som staplas på varandra i så många lager och perfekt harmoni att man kan gå upp i brygga. Till dettta ett generöst vitt vin, vi gissar alsace.

Lite mer rejält blir det när vi sedan får rökt anka i skivor med olika sortrers kål, sky, citronkräm och senapsfrön. Givna och överraskande smaker på samma gång, det rycker i smilbanden. Ett stukturerat rödvin från Blaxta vingård inmundigas. Vi får också ett bröd med aktivt kol och ett vansinnigt gott kolaaktigt och salt smör. Brödet är väl fräsigt, men kolet ger ingen extra dimension direkt.

På en pinne kommer sedan en grön friterad boll. Falafel? Nej. Inuti fraset finns något slemmigt och efterhand kan vi läsa att vi ätit snigel. Kul. Ganska gott, men för mycket frityrsmak.

En viltfilé kommer sedan ackompanjerad av en helt ok skysås, ett blad av buljong som torkats (gissar vi), korv som inte är av denna värld, svamp och morötter. Till detta ett ekat (italienskt?) rödpang. Tur att man får två glas. Vi taktikskålar, får påfyllt och en välbehövlig paus.

Därefter ostar med färska fikon, smörstekt fruktbröd över detta har ett tunt lager röd gelé dragits. En ostbricka för 2010-talet. Sött vitt på gewürztraminer därtill.

För att rensa paletten får vi ett spektakel där en söt, kall och illgrön dryck som vi gissar innehåller ingefära har hällts i två korkförsedda provrör. Dessa står i en bägare med kolsyreis som med hjälp av vatten förvandlas till en kall vit dimma som sprider sig över bordet.

Sedan serveras portvinsliknande dessertvin till en kula vaniljmascarponeglass med björnbär, bakad vit choklad och maräng i rosa tunna brutna skivor. Här är det enda gången som det går lite snett i mat- och vinkombinationen tycker vi. Något lättare och fräschare hade varit att föredra.

Till slut kommer en blyg Titti Qvarnström med praliner som serveras på stenar i mosssa. Vi tackar för den vackra och fantastiskt goda maten och lugnar magen med en kanna grönt te. Utanför har malmönatten sänkt sig över en stilla pildamm, joggarna har antagligen gått och lagt sig och vi är bara lyckliga.

Av 10 möjliga poäng
Mat: 9
Dryck: 7
Service: 7
Miljö: 8
Prisvärdhet: 7

Syltan

Man kan lätt luras och tro att här inne finns det nog jack-vegas och försupna herrar. Men skylten utanför Syltan (ja, den heter så) som utlovar avsaknad av Stor stark talar sanning. Här har en gammal alpstugepub mellan Drottningtorget och Värnhem uppgraderats till ölhak med klass både vad gäller mat och dryck. Med anspråk på att bli din stammiskrog utlovas quiz, livemusik, ölprovning, brunch och förevisning av tv-sänd bollsport på rullande veckoschema.

Även om ägaren och inredningen (fuskskinnsoffor, stolar från 2000-talets början och alpin bardisk) inte direkt utstrålar hipster så gör definitivt ölsortimentet det. Här finns ett stort kvalitetsutbud av flasköl som hela tiden byts ut samt några klassiker och gäster på fat. Flaskutbudet kan beskådas upphängt över och kring ingången. Om man gillar att betala dyrt och få något udda är det inga som helst problem. Detsamma gäller spriten. Vinet är mer av den trivialare sorten, men inte dåligt.

Pubmenyn har klassiker som burgare och fish & chips där pommesen är hemskurna med skalet kvar och hyfsat frasiga. Burgare och fisk kostar vad de bör och är bättre än den genomsnittliga pubburgaren, men inte i världsklass. Man har under hösten uppdaterat menyn med långkokt lammlägg i tomatsås, toppad med feta för ca 170 kronor. Lammet är mört och såsen är fin, men någon enstaka potatis är kall i mitten. Rätten är på det hela taget närande, välbalanserad och kärleksfull. Rapsgris har hittat hit i form av kotlett som serveras med ett härligt sötpotatismos och en rosépepparsås med väl avvägt sting i, en härlig och lagom kreativ vardagsrätt som mättar. I fisksoppan ligger blåmusslor i skal tillsammans med fiskkuber och grädde och det smakar gott.

Ägaren, Rogge, behöver nästan ett inlägg för sig själv, men här recenserar vi ju inte människor utan matställen, så det får vara. Om man skall säga något så är det väl att man inte skall låta sig skrämmas av hans lite hårda stockholmsattityd. Längst där inne finns en god människa som vill ha dig som stammis, gärna på andra sidan bardisken.

Ja, ni märker själva. Hit kommer vi gärna tillbaka, trots den oslipade estetiken.

Av 10 möjliga poäng:
Mat: 6
Dryck: 7
Service: 4, men det är ju en pub
Miljö: 4
Prisvärdhet: 8

Översten, högst upp i Kronprinsen

Vi får inte glömma att det vita skrytbygget minsann inte var först med höghöjdsmat i Mannaland. I den blåtonade skrapan har man krängt käk ett tag, sedan 60-talet gissar vi utifrån en googling och bardesignen. Överst i segmentet förväntar vi oss dock inte att maten hamnar när vi ställer oss i den inredningsmässigt Stena-Line-inspirerade hisshallen till ordvitsrestaurangen nummer ett. Har man utsikt kan man dra ned på käket tänker vi. Och rätt fick vi.

Brunch är i tanken alltid ett härligt koncept och nog blir man frestad när man läser menyn till detta ståhej, lång som sören är den och till och med chokladfontän lär det finnas. Hur ska man orka? Kan man ta sig igenom det här med stil? Kan man låta bli att blanda allt för vidrigt?

Här finns allt man kan förvänta sig från ett klassiskt svenskt julbord: lax, sill, kallskuret, korv, potatis i alla dess former till, ja till och med som janssons. Lägg därtill kycklingvingar, mozzarella- och tomatsallad, nachos, isterband och yoplaityoghurt på is. Ostbricka finns förstås. Och våfflor som man gräddar själv efter att ha fräst olja ur sprayburk i järnet. Glass av smakerna kokos och mango (nej vi ljuger inte, dessa används också när man kör renodlat exotiskt texmextema). Kakor. Och ja, en chokladfontän att gå loss i. Julbordet möter alltså fredagsmys, frukost, mat-från-alla-världens-hörn-hyllan-på-ica, våffeldagen, sju sorters kakor, chokladspektakel nedsköljt med en rejäl ikeamugg kaffe.

Det låter ju härligt, ingen kan bli besviken. Men ett utbud av denna storlek kräver ju sina kockar, eller? Halvfabrikaten är denna restaurangs räddare. Kycklingvingarna är dränkta i kött- och grillkrydda. Kakorna har personalen bakat på Delicato. Laxen är misstänkt färdigskuren. Fontänen kan man leka med ett tag, men vill man veta vad som eventuellt är i? Men glassen är faktiskt god.

Personalen kan vi dock inte klaga på. Trevliga och lika klassiska som man kan förvänta sig av ett ställe där framförallt den äldre generationen är stammisar och gärna tar med släkten för att fira något mindre jubileum eller liknande. Dessutom är de kvicka, tallrikarna byts på löpande band. Härligt!

Utsikten är förstås mycket god, tyvärr är det lite disigt, men nog skymtar vi ändå brofästet genom de fastkedjade, trasiga kikarna som finns vid samtliga fönsterbord.

Det här är kul, men knappast gott.

Av 10 möjliga poäng:
Mat: 2
Dryck: 1
Service: 8
Miljö: 7 (utsikt 10, inredning 3)
Prisvärdhet: 4

Eatery Social Taqueria

Lite väl optimistiska tack vare ett par AW-glas ramlar vi in på Eatery Social i botten på Malmhattan en fredag. Inget bord finns ledigt i den stojiga och packade lokalen. Vi tar plats i baren och beställer in Coronas och barsnacks, observerar den 80-talsinspirerade svensexan och skålar vidare. En DJ går på, brudgummen dansar macarena.

Barsnacksen är små tortillas lastade med karré med bland annat ananassalsa och friterad torsk med rödkål, salsa och crème fraîche. Karrén är lite torr, torsken är inte friterad nyss, tyvärr. Coronan smakar som den brukar, men drinkarna är bäst.

Efter att vi blivit lotsade genom den med bland annat cykelstyren frejdigt inredda lokalen beställs det därför fler drinkar till resterande tacos: mango och pilgrimsmussla (musslan försvinner, men har bra konsistens),  sötpotatiskräm (gott, men lite uttryckslöst, ingen hetta), kyckling med bönor, grillat kött med bland annat lite övermäktig majonäs utan twist. Alltså, det är inte äckligt, men det är utan tryck och den paradoxala balansen av spretighet som man förvätar sig av mexikanskt.

Personalen är trevlig och effektiv. Maten kommer fort trots anstormningen och kanske är det därför som inte allt känns helt fräscht. Gamla stan goes Mexico?

Av 10 möjliga poäng:

Mat: 4
Dryck: 7
Service: 8
Miljö: 8
Prisvärdhet: 7

Kompetenta Café Koco

Man kan undra hur det skall gå för kvarteret Caroli, det är sällan man är där och när man väl är det ekar det tomt. På grund av en  kraftig regnskur ställer vi cyklarna och tar skydd i det vita templet med överbyggnad från 60-talet (?). Våra farhågor bekräftas: Cykelcaféet har stängt, Vapiano har stängt, bageriet har stängt, Hamrelius har stängt men gjort en fågel fenix.

Öppnat har dock en avskalad, småhipp och kreativt sorterad tebutik där personalen pratar (amerikansk?) engelska. Vi köper en påse och får information om att samma ägare har ett café i bageriets gamla lokaler. Vi får också en kupong handskriven på baksidan av ett kvitto med utfästelser om gratis kaffe/te och ett enormt sortiment av desamma.

Efter förflyttning till cafélokalen infrias löftena i den avslappnat inredda lokalen. En helt svartklädd, sotarhattsutrustad och prisbelönt barista (enligt affärsinnehaverskan) bryter på danska och serverar vacker cappuccino och perfekt espresso. Det finns också ett bågnande teutbud. Man kan äta en slarvigt uppdukad frukostbuffé, mackor eller snygga cheesecakes. Vi faller för de senare och äter perfekt avvägd lakritsöverdragen halloncheesecake och en mäktig men ändå fräsch
chokladcheesecake (tillsammans strax över 90 kr, gratis kaffe).

Vi beställer i baren, men (HALLELUJA) kaffet och kakan kommer till bordet! Är det inte vansinnigt att svenska konsumenter tolererar vansinniga cafépriser utan en tillstymmelse till service?! Personalen här verkar trivas, viss hemmakänsla infinner sig utan att på något sätt påverka viljan att hjälpa kunder.

Musiken är tillbakalutade covers av bland annat Dylan och lite hög, mycket pga bristen på dämpning i lokalen, vilket i och för sig bidrar till den avslappnade känslan.

Man kan också köpa te och kaffe här. Teet kommer från butiken i gallerian och kaffet nästan bara från lokala producenter: Love Coffee, Solde och St Knuts. Även Drop Coffee ses bakom kassan.

Kompetent, Koco.

Av 10 möjliga poäng:
Kaffe: 10
Kaka: 8
Sevice: 7
Miljö: 5
Prisvärdet: 6

Café Atrium

Atrium vill vara ditt vardagsrum. Det ska vara avslappnad stämning, gött häng och generösa öppettider i den nyrenoverade lokalen som i våras slog upp portarna mitt emot lattemammornas (eller heter det bryggmammor nu när latte börjar bli ute?) favorthak Melvins i Slottsstaden.

Och det lyckas helt okej. Personalen är trevlig och pratsam och har långa konversationer med kunderna (kompisarna?) före mig i kön. Stämningen är avslappnad och på den mysiga uteserveringen i parken utanför finns en bra blandning av ensamma frilansare med datorer och tjejgäng. Inuti känns lokalen dock ännu lite för steril och öppen för att man ska få den där mysiga vardagsrumskänslan.

Atrium har flera matiga sallader men om man som vi bara ska fika är utbudet överraskande skralt. Av de få sötsakerna väljer jag en snickerskaka. Den är platt och ganska dyr men smakar gott och hembakat med sin lite överraskande blandning av pumpakärnor och kola. Bryggkaffet får godkänt men har nog stått framme lite länge i termosen då det inte är rykande hett. Det fina, handdrejade porslinet är dock en trevlig, instagramvänlig upplevelse och på det hela taget är Atrium ett angenämt, om än inte omvälvande, cafébesök.

Av 10 möjliga poäng:

Kaka: 7 (men inte utbudet...)

Kaffe: 6

Miljö: 8 (utomhus)
Prisvärdhet: 5
Service: 5

Kvarterskrogen Riannas Bistro & Vinbar

Idén om kvarterskrogen är enkel och romantisk. Ensamma filosoferande gubbar som sitter på rad längs med bardisken och sakta men säkert tar sig mot botten av glaset. Sorlande barnfamiljer som unnar sig en kväll ute för att få livspusslet att gå ihop. Vi förväntade oss allt detta, men med lyxigare framtoning, av Riannas.

Mycket riktigt sitter det två öldrickande män vid bardisken, men det filosoferande de ägnar sig åt är av den enklare sorten. Barnfamiljer, och gäster i övrigt, lyser dock med sin frånvaro. När vi äntrar restaurangen är vi de enda matgäster. Å andra sidan får vi välja precis var vi vill sitta i de eklektiska lokalerna som andas år 2002 i vansklig kombination med tidigt nittonhundratal.

Efter tjugo minuter, bortglömning och påstötning hämtar en av oss menyerna i baren. Vinlistan är lång och lovande men inget finns förutom husets. Det har blivit tjall med leveranserna får vi veta. Matmenyn är rejäl och ganska basic, som man kan förvänta sig. Bland förrätterna fångar friterad ansjovis med bearnaisesås vår uppmärksamhet. Vi misstänker Mannerströms-inspiration? När vi väl har beställt går det snabbt att få mat.

Ansjovisen är frasig och god, bearnaisen är inte den sämsta, kombinationen är överraskande bra, men tyvärr ligger det hela på formbröd från eldorado som knappt närmar sig vad man skulle kunna kalla för rostat.Frågan om vi villa ha förrätt och varmrätt samtidigt höjer inte direkt upplevelsen heller.  Nåväl.

Huvudrätterna blir burgare (på angus, utlovas vi i menyn) och asiatiskt marinerade revben med honung. Pommes serveras till båda rätterna. Portionerna är gigantiska.

Den väl tilltagna revebensportionen är tyvärr lite seg i konsistensen, ett förkok hade man tjänat på, och marinaden är inte direkt påträngande. Pommesen är dock spänstiga och frasiga och chilimajonnäsen är helt OK.

Burgaren är saftig och har samma fina pommes. Men det liknar mest en dussinburgare som man kan få på O'learys eller liknande. Majskolv och coleslaw får godkänt.

Vi betalar ganska billigt och går hem. Och nu vid åttasnåret har det faktiskt kommit ett par sällskap till uteserveringen, hoppas att deras förväntningar infrias.

Av 10 möjliga poäng:

Mat: 4
Dryck: 4
Service: 2
Miljö: 4
Prisvärdhet: 5

Köld

Efter att vi trampat runt Malmös kanaler medelst blå båt en varm julidag är glassuget på topp. Pop-upen Köld ligger där som en oas i öknen. Inredning: pastellfärger i kal lokal, information på svart tavla och en klocka som man uppmanas ringa i om det smakar tillfredsställande.

Här är full fart och god ruljans. Glass finns av typen gelato (mjölkbas), sorbet, gjord på kokosmjölk och på cashewnötter. Man väljer små eller stora kulor i bägare eller strut och den glade mannen skopar upp och tar rimligt betalt. Dessutom saltar han på glassen. Ja, smörkolaglassen alltså. Det är kul.

Det visar sig också vara gott. Kolaglassen och nötglassen lämnar en del i intensitet att önska, men i övrigt är smakerna rena och äkta, framförallt i mangosorbeten. Det enda som vi önskar mer är krämigare konsistens på gräddglassen. Cashewglassen med hallon och lakrits som vi också smakar på har en antydan av cashewsmak, men de milda nötterna tävlar ju med stark lakrits. Dock har man fått till en förvånansvärt bra konsistens och något som är svårt att skilja från vanlig glass.

Vi ringer mentalt i klockan på väggen därinne från vår plats i solen invid kanalen.

Glass: 8
Service: 7
Miljö: 4 (men ute är det ju fint)
Prisvärdhet: 7

Tommis Burger

Vi har läst artiklarna i Sydsvenskan om Tommis och vi har sett kön ringla långt in parken vid öppningsjippot då man langade ut gratis burgare. Nu är vi själva  här för amerikansk husman på isländska.

Man maler färs själv i kiosken bredvid kasinot, grillar den hårt och serverar i söta glaserade bullar med pålägg som styrs av kunden själv. Priserna är OK. Inredningen ruffig, tänk lastpall. Musiken hög och gitarrbaserad. Killarna som serverar bär keps bakochfram och utstrålar kompisgäng. Känsla av kaos smyger sig på. Efter att vi beställt är vi osäkra på om de ens har vår beställning, men visst kommer den till slut. Vibbar av detta och detta flimrar förbi. 

Pommesen är lite slojnade, vi önskar längre fritöstid. Bröden är fluffiga och härliga, köttet är hårt grillat och ytan besitter mycket smak. Precis som Bong skrivit är det lite ojämnt grillat, det går lite som på en höft vid grillen, vilket iofs går hand i hand med attityden. Färskheten i köttet går dock inte att ta miste på. Påläggen i övrigt är som man kan förvänta sig. Veg. finnes.

Till det hela, som kommer i den obligatoriska korgen, kan man ta för sig av den vildaste sås- ketchup- och senapsbuffé som kan hittas i Manna-land, gissar vi. Allt från den lokala tabascon med mangosmak, johnnys och klassisk HP finnes. 

På det hela taget: decent. 

Av 10 möjliga poäng:

Mat: 6

Dryck: 5 (läsk, shakes finnes men de har vi inte provat ... än)

Service: 4

Miljö: 6 (coolt(?), men stökigt)
Prisvärdhet: 8

L'Enoteca

Vin håller på att bli den nya ölen? I alla fall i Malmö har utbudet av nyskapande och naturligt vin vuxit markant. Kanske var vinet aldrig borta, men i helskäggens tidevarv har ju malten regerat. Ur Malmömarken har nu Bord 13, Kiez och L'Enoteca ploppat upp. Både Bord 13 och Kiez gissar vi får sitt vin från en viss grossist under ett betonggrått brofäste i det som nu vill kallas Copenhagen. På L'Enoteca är det mer reguljärt som gäller. Här kan man stanna för ett eller flera glas. Vinprovningar hålls ofta, den som vi har besökt tidigare var lyckad.

Vi ramlar förbi, hungriga och på AW-humör, en vardagkväll i juni. Frågan om vi skall ta en burgare på Surf Schack för att mätta magen före första glaset kommer upp. Utanför står dock ägaren (gissar vi) och kastar in. Visst finns det mat, av det enklare slaget, och plats öppnar sig på den soliga och grusbelagda uteserveringen på andra sidan gatan. Vi beställer auberginelasagne och tar oss till utebaren. Efter provsmakning av hela 3 viner, alla av hög kvalitet och från olika delar av världen slår vi oss ned. 

Vinutbudet är stort. Ett bra glas vin kostar ca 80 kr. Ett riktigt bra strax under 100. Vinerna vi provar går, som efterfrågat, troligtvis bra med maten och går i stilarna nötigt och generöst, stramt och gräsigt samt en klassisk Sauvignon Blanc med sin typiska passionsfruktston. 

Lasagnen är oststinn och mozzarellatrådarna hänger likt spindelväv kring bordet. Det är gott, mustigt och vällagat. Inte direkt påträngande eller nydanade, men det har vi redan fått höra av inkastaren: "det är enkelt, men gott, och det ska ju mest vara något att äta medan man dricker". 

Bredvid oss sitter ett gäng som vinprovar. Folk kommer och går, tar ett glas, skålar. Ett sällskap har något att fira och bubblet börjar knastra. Solen lyser. Personalen är trevlig. Tyvärr är det en dag imorgon också. 

Av 10 möjliga poäng:

Mat: 6 (fast mer ska det inte vara här tycker vi)

Dryck: 9

Service: 8

Miljö: 7 (uteservering) 4 (inne)
Prisvärdhet: 8

Olof Viktors

Sveriges näst bästa café i White Guide 2015 och med bakgurun Jan Hedh i ryggen. Det är inte utan förväntningar vi äntrar Olof Viktors mini-imperium mitt ute på den österlenska slätten. Trots att den till bristningsgränsen fyllda parkeringen och ringlande kön till kassan nästan får oss att vända i dörren blir vi inte besvikna.

Vi beställer var sin matig lunchmacka, en passionsfruktsbakelse och en kolapaj och får på köpet en av de mest fulländade caféupplevelserna vi har haft. Mackorna har precis rätt proportioner mellan det sega, färska brödet och påläggsberget ovanpå, den ena toppad med saftig tupp och en gudomlig dijon/avokadokräm, den andra (vegetariska) med rostad blomkål i chimicurry, polenta och en fantastisk paprika- och valnötskräm.

Inte heller på efterrätten blir vi besvikna. Passionsfruktsbakelsen med hallongömma har precis rätt nivå av syrlighet för att bryta av det lena och söta. Så rent det kan bli. Kolapajen toppad med röda vinbär har en äkta, smörig smak, även om det tjocka lagret "kola" ovanpå kanske snarare går åt fudgehållet konsistensmässigt.

Trots invasionen av exilstockholmare och barnfamiljer är miljön dessutom riktigt trevlig. Vi rekommenderar den grönskande trädgården bakom huset framför den stimmigare, kullerstensbeklädda innergården.

Av 10 möjliga poäng:
Mat: 9 (för att vara mackor)
Dryck: 7
Service: 4
Miljö: 9 (ffa i trädgården)
Prisvärdhet: 7

Fridens pizza

OBS! Kör in till den lilla mustboden på vänster när ni svängt in på grusvägen till Fridens. Här köper man enligt vår mening den bästa musten (andra åsikter finns säkert ...). Flera sorter finns, men Ingrid Marie är överlägsen med sin balans i syra och sötma.

_______________________________________________________________

Det känns som om alla som är på österlen kommer hit, så också vi, upprepade gånger, så något är det med denna pizzaluktande bohem-oas.

Återigen har vi gjort misstaget och inte bokat i förväg och det blir därför, som vanligt, några nervösa minuter framför disken, när vi väl fått tag på en servitör strax efter att Fridens nära Kivik har öppnat. Man vet ju att det är den karaktärsfulle mannen vid ugnen som bestämmer. Eller rättare sagt: det är den vedeldade ugnen som bestämmer som en lapp vid kassan informerar oss om. Men som tur är får vi ett bord i solen på terassen, vilket inte de som kommer efter oss får. Åk inte hit utan plan B eller bokning.

Hemmahosrestaurangen Fridens försöker, liksom det mesta på Österlen, förmedla chic konstnärsmiljö med draperier, äppellådor och en sittgrupp lite avslappnat uppslängt på ett bodtak. De lyckas. Peter (mannen vid ugnen) framstår för oss som skön, om än bestämd och bullrig. Man vill liksom knäcka ett par öl (gärna från det dignande sortimentet på krogen) och snacka om livet, arbetet och döden efter att han slängt av sig sin bagarmössa och torkat hettan ur ansiktet i armvecket. Helst på det där bodtaket. Tyvärr är alla gäster inte lika sköna. Och har man bråttom kan det börja klia i kroppen, för här tar det ibland sin tid. Servitörerna springer inte, pizzan kommer när den kommer och det är väl själva poängen. Idag går det dock smidigt och lätt. 

Menyn är lång. Och kreativ. Du kan få allt från den renaste margherita till lokal anklever, löjrom, karibiskt med kokos eller tryffelsalami. Pris ca 130-200 per pizza. Ölsortimenten är noga utvalt och mycket brett. Vinet har vi inte smakat, det är helt enkelt för kul att välja öl.

Vi äter en fenomenal buffelmozzarella + pesto (krämig som attan) + parmesan + färska örter (oregano och rosmarin) och en nästan lika bra oliver (med kärnor - plus i kanten) + kronärtskockor + tryffelsalami (himmelsk).  Bottnarna är magiska. Tänk mer kex/oblat än botten. Tomatsåsen är god. Råvarorna är toppen och förstås lokala. Koll på läget har man när det mesta av de delikatesser som läggs på inte har varit med i ugnen utan bärs fram av den underliggande varan härligheten. Pizza nummer 2 hade mått bra av lite mer fukt i fyllningen (läs mer ost), men i övrigt finns här inte mycket att önska.

Eftersom vi kör dricker vi lättöl från To öl och Dugges. Livet leker trots alkoholavsaknad. 

Jo. Vi kommmer nog tillbaka nästa sommar ändå. 

Av 10 möjliga poäng:

Mat: 7

Dryck: 7

Service: 5
Miljö: 8 (ffa i trädgården)
Prisvärdhet: 6

Thaistället Srinin

"De har världens pad-thai där" enligt en väl informerad och berest källa. Så när tyngden av bröllopsfest låg kvar dagen efter tog vi tillfället i akt och gick förbi.

Srinin ligger på det lilla bortglömda torget vid Regementsgatan i början av Slottstaden, från centrum sett. Stället är OK att sitta på, även om mysfaktorn inte är särskilt hög. Menyn är rätt så lång med olika typer av nudelwok, friterat, sallader och grytor. Man väljer räkor, fisk, nöt, fläsk, kyckling eller veg. som tillägg. Rättigheter finns med den obligatoriska thai-ölen.

På rekommendation blir det en pad thai med kyckling och en grön curry med samma tillägg. Båda för ca 100-lappen. Vi tar med. Det blir dock en rätt så lång väntan på ca 40 minuter på maten, mest dock beroende på att flera har beställt före och man lägger på 10 minuter för varje ny kund - vilket ju lovar gott - inga grytor som stått och puttrat med samma innehåll under hela veckan? En skön promenad i solen gör dock ännu mera gott för aptiten och nästa gång ringer vi nog i förväg.

Med våra aluminumförpackningar svängandes i plastpåse tar vi oss hem och bullar upp. Pad thaien har generöst med jordnötter, god smak, men saknar kontraster. Salladsgroddar finns, men de har samma konsistens som nudlarna. Curryn är het, men inte för het, krämig, syrlig och söt. Krispiga grönsaker får vi också. Bättre har vi inte kunnat åstadkomma hemma. Riset är också, trots transporten, välbehållet. Det hela räcker till 4 måltider.

Även om pad thaien kanske inte var världens bästa så kommer vi nog igen, med lite mer erfarenhet av menyn, och troligtvis lite jämnare och bättre mat i kassen.

Av 10 möjliga poäng:
Mat: 6
Dryck: -
Service: 5
Miljö: 2
Prisvärdhet: 7

Hjärtekrogen Ambiance á Vindåkra

Vi älskar Ambiance. Vårt första besök här var näst intill perfekt vad gäller mat, vin och service. Vi hyllade och tjatade om stället så att etiketten sektvarning nästan var på sin plats. Risken för besvikelse är således överhängande.

Entusiasmen har också gjort att antalet bilder är lågt i detta inlägg. 

Ambiance ligger i närheten av Tygelsjö, i slutet av en guppig grusväg. Man tar sig hit med taxi, eller så får någon avstå en gedigen vinupplevelse, vilket inte rekommenderas. Man kan också ta en ganska trevlig promenad via landsväg fält från busshållplatsen västra klagstorps kyrka och lägga pengarna på ett extra glas vin till amusen (gör det - ta det extra glaset vin alltså). När man anländer till den gamla skånegården är det inte mycket på utsidan som skvallrar om det förstklassiga innehållet. 

Vi tas emot av trevligt, avslappnat folk, varav en del bryter på franska. Initialt känns detta som en gimmick, men entusiasmen, kunskaperna och brytningen visar sig vara genuina. Det är verkligen en bit av Frankrike som hamnat i Vindåkra. Matsalen är avskalad och enkel. Fokus är på maten. Personalen är trevlig och informativ, men trevligast är det när man får prata med ägaren, Karim, själv. Entusiastisk och lagom påträngande och inte alls snofsigt trots stjärnan och prisbilden.

Meny (5 rätter) är det som serveras. Veg, kan fås om man beställer särskilt. En extra stor meny på 8 rätter finns också. Vi lovar att man blir mätt (ordentligt) av ordinarie meny. Kalaset går på ca 1500. Värt. Varenda. Krona. 

Amusen består av flera små rätter. Båda gångerna har vi fått signaturrätten från himlen: ankleverkräm i formen av creme brulee, med det brända sockret som klockrent komplement. Vi har också serverats klar intensiv kräftsoppa, hemrökt makrill med gurka, pilgrimsmussla toppad med kaviar... Ni förstår. 

Resten av menyn andas samma franska lyx: hummer, pocherat vaktelägg, kaviar är några av ingredienserna i förrätten. Perfekt tillagad lammfilé som klichéartat smälter i munnen följer. Från vårt första besök måste också marulken serverad med sesamfrön nämnas. En genialisk kombination.  Rätterna ackompanjeras av perfekta krämer på vitlök, sparris och morot. På det hela taget är det inte så hemskt komplicerat eller skitnödigt. Bara vackert upplagt, utmärkta (och lyxiga) råvaror och väl uttänkta smakkombinationer i kombination med gott hantverk. En hel del är också lokalt. 

Vinerna är delvis naturviner, mer av mainstreamtypen, men mest reguljära från Frankrike. Och mycket goda. 

Efter de två inledande rätterna kommer den definitivt icke lokala ostbrickan. Kanske middagens höjdpunkt? Generös, men 7 olika ostar som skärs upp av vår godmodiga och nästan spralligt entusiatiska somellier. Därtill Chateauneuf du pape. Klassiskt? Ja. Gott? Så gott det kan bli. 

Efterrätten är sorbet med bärsås. Väl utfört. Till det ett uppsockrat vin på pressrester från champagnetillverkning. Gott. 

Karim är i grunden konditor, vilket märks i sötsaksfinalen, där möra praliner, madeleiner och macarons trängs på brickan och i munnen. Helt tillfredsställda och lyckliga lämnar vi ambiance.

Av 10 möjliga poäng:
Mat: 9
Dryck: 8
Service: 9
Miljö: 8

Prisvärdhet: 8

Uggla kaffebar

Café- och krogdensiteten runt St Knut blir allt högre och i den übergentrifierade miljön runt torget passar Uggla kaffebar alldeles utmärkt. Caféet har bara funnits i ett år men hajpades redan från början och har sedan utnämningen som ett av Sveriges bästa caféer i White Guide i år en självklar plats bland Malmös kaffeelit tillsammans med Solde kaffebar. Naturligtvis satsar vi därför på var sin espresso. Vi hoppar över tilltugget även om kakutbudet, som är begränsat till några fat med kokostoppar och syltkakor, är bakat på plats och säkerligen med råvaror från traktens ekologiska bönder. Det stora urvalet av hipsterläsk med retroinspirerade etiketter kan vi dock inte motstå utan slår till på en citrondryck och en ingefärsdryck från Söbogaard och slår oss ned på uteserveringen på torget. 

Ugglan införskaffar sitt kaffe från såväl Coffee Collective i Köpenhamn, Drop Coffee i Stockholm som Solde och Lilla kafferosteriet i Malmö. Exakt varifrån vår kopp kommer får vi inte veta, men kaffet är verkligen gott: på pricken som en espresso ska vara. Syrlig men utan att det blir för påträngande, fyllig och med ett tjockt lager fast crema på toppen. Citrondrycken smakar kanske inte riktigt så genuint som vi hade önskat men svalkar gott i värmen och vi är både uppiggade och nöjda när vi lämnar baren.

Av 10 möjliga poäng:

Kaffe: 9
Miljö: 6
Prisvärdhet: 4

Hamnmästaren på Bagers plats

Det är mycket folk men inte fullsatt när vi intar Hamnmästarens uteservering en fredagskväll i början av juli. Matutbudet är inte överväldigande: i stort består det av pulled veal, pulled porc eller pulled veggie, samt en mild chili. Personalen är hjälpsam när vi frågar om vad som smakar bäst och svarar tveklöst pulled pork - "för att den är fetast". Beställer gör man i baren och portionen hämtas därefter ut i en liten hydda på uteserveringen. Själva maten serveras på plasttallrikar med pappersomslag. Konceptet är alltså rustikt och enkelt, men köttet är verkligen gott och den cole slaw som serveras till är krispig. Det vi kunde önska oss är ett lite segare och mer välgjort bröd - det vi serveras känns som om det kommer direkt från närmaste Icabutik och bär ett namn i stil med "Njuta" eller "Längtan". Även pulled veggie, i vilken köttet har bytts ut mot sojakött, är smakrik även om den inte blir lika fyllig som köttvarianterna. Även chilin är god och lagom stark men någon grönsak hade kunnat få upp den ytterligare ett hack på stegen (och gjort den mer instagramvänlig...). I snacksväg finns rörd camembert, "Obadzda", som charmar den med östeuropeisk smakpreferens. Lite väl för en del av oss, men andra slickar sig om munnen och ler. 

Hamnmästarens verkliga specialitet är dock ölen. Med 20 öl på tapp och inte mindre än 120 flasköl är Hamnmästaren kungen av ölhak i Malmö (näst efter beer ditch då, förstås). Vi siktar in oss på de egna sorterna från Malmö Brygghus och blir inte besvikna. Den brown ale vi först får rekommenderad av den trevliga bartendern är söt och fyllig precis som vi efterfrågade, och även nästa öl, en IPA, är god även om den kunde ha varit ännu blommigare i smaken. Suröl finns (självklart) och levererar för den som är entusiast. Om man vill kan man också dricka rökt suröl, inte så äckligt som det låter. 

Det är högsommar men ganska svalt så efter någon timme utomhus tar vi oss in i lokalen som faktiskt är överraskande stor. På ovanvåningen, dit inte någon har hittat, finns långbord med plats för stora sällskap. Alla som har varit ute med en grupp bestående av fler än två personer en fredagskväll i Malmö vet att detta hör till ovanligheterna. Trots att det är lite ödsligt trivs vi bra och stannar ända tills det börjar mörkna och glittra i hamnen som skymtar utanför fönstret. Vi hittar en stereo, pluggar in telefonen och fortsätter beta av ölsortimentet. 

Av 10 möjliga poäng:
Mat: 6
Öl: 8
Miljö: 6
Service: 5 (pub)
Prisvärdhet: 8

Kitchen & Table / Malmö Live

Det är tredje gången vi äter inom ramen för Marcus Samuelssons krogimperium. Inte heller denna gång, då vi tar hissen upp till 25:e våningen i Malmös nya vita skrytbygge, är vi besvikna på mannan. Men inte heller mer än så.

Här är allt fräscht och nytt, förutom den ryggbiff- och bearnaisesmaskande publiken som mest är är här för den vidunderliga utsikten. Svalt men ej ovänligt tas vi emot av personalen. Det är inte direkt entusiasm för arbetsuppgiften, om vi säger så. Till förrätt äter vi lagom rökt öring med indisk kryddning, friska äpplen och yoghurt - gott, men trots denna, till beskrivningen, vilda kombination inget som egentligen tar ut svängarna. De stekta dumplingsen är saftiga och rättikan utgör fräsch brytning.

 Till huvudmål griskind och fläsksvål (sechuanpeppar förstås) och en morotspuré som är höjdpunkten i rätten. Gediget hantverk som ligger på gränsen till att vara i framkant. Nudelsoppans buljong är också gedigen, som man vill ha den, men i övrigt är också denna "lagom" till sitt uttryck.

Efterrätten är, till skillnad från hur det brukar vara i Malmömannans värld, det som ger störst intryck. Även om variationer på ditten och datten börjar bli uttjatat är just denna variation på lakrits och citron en härlig avslutning med fluffig citronformage + bakad vit choklad som texturkontrast, len lakritsglass + citronkrumble, samt en mini-spritspåse med örtig lemon curd + örtsmulor, snyggt, rent och tillräckligt spretigt.

Vinerna kommer mest från Frankrike, USA, Argentina och Chile. Är rediga, men inte de är något vi kommer minnas någon längre tid.

På det hela taget är det gott och kreativt - det finns inget att direkt anmärka på, förutom att inget direkt gör något ordentligt avtryck. Man får vad man förväntar sig: gott mathantverk med twist av nytänk till rätt pris.

Av 10 möjliga poäng:
Mat: 7
Vin: 5
Miljö: 8
Service: 4
Prisvärdhet: 8