S:t lundacafékonglomerat

Från Lund kommer inte bara akademisk arbetskraft och torra spex. Man har även producerat en del caféer genom åren. Somliga har blivit kedja och gått på export. Tillexempel den som numera tagit över ungefär alla lediga lokaler mellan centralen och triangeln i mannaland.

När vi själva bodde i moderstaden under förra decenniet hände det väl att man satt på ett och annat café under ursäkten "plugga". I ärlighetens namn blev det nog mer kaka än kunskap. Under denna period öppnade ungefär 300 miljarder stenugns- och surdegsbagerier i Lund varav S:t Jakobs är det som var allra bäst och som marknaden tog emot med öppnast famn. Vi minns fortfarande lundabornas talllriksstora ögon och hängande dregel över de enorma (och dyra) bröden.

Numera finns S:t Jakobs till vår stora förtjusning även i Malmö, om än inte i lika stort antal som Espresso house. Först ut var Slottstaden, därefter glasvasen och nu senast Saluhallen. Herregud vad de måtte baka! Och så mycket smör det måste gå åt. Smör är liksom för S:t Jakobs vad potatis har varit för Sverige. Deras fantastiska croissanter är ordentligt frasigt gräddade och papperspåsen upplöses av fettet när man bär hem dem om morgonen. Bröden är härliga, rejäla och goda.

En svart fredag orkar vi bara inte med köpvimlet på stan. Vi gissar att saluhallen är proppfull och därför tar vi in på Glasvasen bakom Malmö C. Här är mycket lugnt. Vi anar att trycket är större när husets alla affärsjurister ska utfordras på vardagarna, helgerna är nog som regel långsamma.

Här är lika bohemiskt secondhandinrett som övriga Jakobsbagerier. Dock verkar det ha gått lite snabbt - golvlampssladden bredvid vår nedsuttna soffa är inte ens inpluggad utan upphängd i armaturen.

Vår erfarenhet är att jakobspersonalen är glad och trevlig. Så även här, även om den verkar lite ny på jobbet. Men det gör inget när vi bara konkurrerar med ytterligare ett sällskap om uppmärksamheten. Vi beställer espresso och macchiato (härligt med glaspresentation). Vi tycker att det är en god rostning här. Det är liksom basespresso. Som om staten hade gått in och satt en riksstandard.

Vi kalasar på vårt favoritfika i hela världen (som just nu finns med saffran): de kompakta, välkryddade bullarna som man fyllt så mycket med smör att det knäckar sig runt kanterna. Det är så ymnigt med kardemumma att det nästan är hett i munnen. Det finns inte godare bullar än såhär. De konkurrerar i princip med mammas nybakade, om ni tillåter den hädiska jämförelsen.

Vi äter också toscaruta med mandelbotten. Liksom bullen är den fet. Kanske hade det varit trevligare om botten var mer åt det sega hållet och inte riktigt lika blöt, men det gör inte så mycket. Nötterna ligger i ett tjockt lyxigt lager, nästan lika tjockt som bottnen faktiskt. Dessutom har man inte bara mandel på, utan även valnötter, pistage och hasselnötter. Succé.

Vi gillar verkligen S:t Jakobs. Det enda negativa är priserna (och att det inte är någon bordsservering!!!). Men bakar man "hantverksmässigt" och på denna nivå låter vi det gå. Glasvasen är inte lika mysig som exempelvis gamla Melvins i Slottstaden, som nog egentligen är det trevligaste av allihop. Helst vill man ta med sig hem, för det är ofta rätt så mycket folk. Man kan bara hoppas att denna nyblivna kedja inte följer sin lundakusin och blir ett dussincafé bland andra.

Länge leve smör!

Av 10 möjliga poäng:

Fika: 9

Dryck: 8

Service: 5

Miljö: 6

Prisvärdhet: 5

Live sallad

På Café Live kan man äta sallad. Man kan också ta med sallad. Man kan försöka ta med den på tåg. Om tåget inte går kan det sluta med att man äter picknicken hemma framför tv:n istället för på väg till något exotiskt inrikesresmål. Hulkandes självömkan. SJ:s/Trafikverkets skugga faller förstås inte över salladen på något sätt, det är ju liksom inte salladen som underhåller räls och signaler. Faktum kvarstår dock: en medhavd sallad smakar ändå godare om den ätits på den plats man först tänkt sig. Vredesmod inte bästa kryddan, hur hungrig man än är.

Salladen är inte mannalands billigaste (95 kr med kött, 85 utan). Den lever dock upp tills sitt pris. Nästan.

Den reguljära hämtsalladen slevar man ur transparent plastbunke. Här får man det mer moderna (miljövänligare?) papptråget. Dussinsalladen består till största delen av isbergssallad och typ matvete, men här finns rikligt med brie i stora, feta, härliga tärningar (dock mer åt det omogna hållet), ordentligt med kyckling i långa trådiga fibrer, picklad rödlök och inlagda kronärtskockor. Sallads- och spenatbladen utgör kanske 25 % - en lagom andel! Med grillad topp finns också en mjuk bukett blomkål. Majsen är inte från burk (!), utan här finns tuggmotstånd och grillyta på de gyllene kornen. Det hela täcks av en syrlig och örtig dressing. Man hade kanske kunnat önska sig lite mer färg och lite större portion, men i övrigt är det här verkligen hämtsallad i den högre skolan. Tråkigt att den svenska järnvägen inte håller samma kvalitet!

Av 10 möjliga poäng:

Mat: 7

Dryck: - 

Service: 9

Miljö: - 

Prisvärdhet: 6

Fina representationsfisken på Johan P

Det finns en plats i mannanland där dukarna är stärkta och vita, såserna feta och representationskorten går varma. I den kaklade, spatiösa matsalen rasslar nypressade vita mässjackor med glänsande kopparknappar mellan borden med vitvinsflaskor i högsta hugg medan sorlet stiger mot taket långt däruppe. På Johan P lever idén om den centraleuropeiska huvudstaden och en konservativ matupplevelse från den fina världen.

Vi kommer tidigt en vardagskväll och efter lite pulande får vi sitta ned om vi lovar att stå opp inom tre timmar, vilket väl får anses vara OK. Det kommer en trevlig människa till bordet och snart finns det uppdukat bubbel, chablis och ostron på is. Tyvärr finns under härligheten också någon form av pappersunderlägg som ska skydda duken vilket förtar lite av lyxkänslan. Jaja. Ostronen är från Frankrike. De kostar 35 riksdaler stycket. De är fräscha. De är goda. Det finns citron till. Den som är imbecill kan droppa tabasco på.

Menyn är lång. Det finns en färdigkomponerad trerätters för 500 kronor (hummersoppa, röding, äppelkaka). Man kan välja mellan en hel hop klassiska förrätter som gubbröra och inlagda sillar, men det finns även stråk av modernitet såsom sojamarinerad röding med pumpa. Skaldjur i alla dess former kommer därefter, tätt följt av klassiska soppor och fiskhuvudrätter såsom senapsstekt strömming, röding med tryffelbuerreblanc, moules frites (förstås) och till och med en fritösrätt. Ett stycke kött finns, men det är knappast aktuellt. En vegorätt i form av den klassiska långbakade rotsellerin med hippa tillbehör har man också klämt in. Vinlistan är lång med dominans åt klassiskt franskt, om vi minns rätt. Ja, gud hjälpe oss, hur skall vi kunna välja? Mycket framstår som frestande och om man hade kunnat hade man velat stanna en vecka.

Hur som helst landar vi i pocherad röding med gräddig sås, kantareller och en potatiskrokett som fått smak av tryffel. Fisken vilar dessutom på havskräftor. Rödingen är lös i lamellerna, såsen är fyllig och rik och åt stuvningshållet. Kräftbitarna är pinfärska och fasta i hullet. Kroketten frasig och krämig. Klassiskt smaskens helt enkelt!

Efter ett par glas vin finns det ändå ett visst sug kvar och det slås runt på både pralin och äppelkaka. Praliner får man plocka själv från en pedistal i flera våningar, härligt! Den är mannalandsproducerad av Jan Hedh och Co. Den smakar därefter. Äppelkakan är tunn och kommer in i ett mäktigt kaneldränkt doftmoln. Äpplena åt det syrliga hållet. Vaniljsåsen krämig och fin. Det hela är lyckat.

Sedan kommer notan. Visst var det gott. Visst är det dyrt med fina fiskar. Men inte så till den milda grad. Vinet visar sig kosta 170 kr glaset, men i menyn finns bara flaskpriser. Äppelkakan går på 150 kronor och trots att det inte är något fel på den är smakar det inte så mycket som det kostar.

Här tas viktiga beslut av män i kostym och kvinnor i dräkt. Men det är uppenbart att någon annan betalar.

Av 10 möjliga poäng:

Mat: 8

Dryck: 8

Service: 8

Miljö: 6 (klassisk, men kanske ändå lite tråkig?)

Prisvärdhet: 3

Pålitliga B.A.R.

Regnet öser ned och tyngden av en veckas kneg gör gravitationen mer påmind. Att sitta på det fransksvartvita golvet på en lika fransk caféstol och kontemplera över blöta människor som rasslar hem till fredagsmyset är en lämplig aktivitet. Till detta: pålitlig malmömanna i köpenhamnsinspirerad nynordiskhet när den är som bäst!

Det är alltid trevligt och gott på B.A.R. tycker vi. Konceptet är väl inarbetat utan att vara tråkigt och vi föredrar definitivt den mer hemtrevliga och avslappnade stämningen här framför den stela på Bord 13. Vi tycker nog också att kvaliteten här är väl så bra. Det är samma typ av viner och grisfett till brödet, men vi är ju bara amatörer ... och vi vet ju vad ägarna själva säger om saken.

En meny om 4 rätter kostar humana 450 kronor, huvudrätter kring 200 kronor. Det finns ingen tvekan om prisvärdheten i menyn och vi slår till!

Först ur är en smakbit torkat torskskinn med ostronkräm och dillpulver. Rent och fräscht som en havsbris.

I glaset till första rätten hälls en torr, sprudlande äppelcider lagrad på cognacsfat, en mustig, nästan knäckig eftersmak ligger kvar i gommen. Mersmak är lämplig glosa. Första rätten är baserad på vår favoritgrönsak rotselleri som picklats och sotats och får sällskap av krabbkött, en dillkräm och rostade hasselnötter som bryter och harmonierar perfekt. Smaskens!

Att döma av dessa två rätter är den hippa dillen storstilat tillbaka även här på B.A.R.

Som en asiatisknordisk närande och värmande uppenbarelse får vi sedan stekta trattkantareller, krämigt ägg (62,3278963...  grader?), fermenterad vitlök i krämform med potatis, svampbuljong och på toppen torkad riven svamp samt picklade små bitar citronskal. Det är strålande komponerat, citronen bryter perfekt och piggar upp. Vädret hade heller inte kunnat matcha detta bättre. Vinet är naturligt och från Loire, kanske lite i det tamaste laget, men ungt och fräscht.

Vildand med knaprig utsida och rå insida i ett par strimlor får sällskap av ankterrin och pumpakräm. Dessutom rönnbär, hyvlad rå pumpa, pumpafrön och kanske lite väl dominerande hyvlad ingefära (ja, lite asien här också alltså). Till detta ett härligt franskt avföringsdoftande naturvin, som vi i euforin glömt vad det var för något. Gott var det hursomhelst.

Paradgrenen dessert är som förväntat fräsch och vuxen med lila slånbärsglass rullad i bovetekrisp och mandel. Fryntlig vit chokladkräm balanserar. Rosmarinolja finns det också. Det låter kanske konstigt och inte alls som en chokladkaka med grädde. Det är det ju inte heller. Trots allt är desserterna i vårt tycke den svaga delen av de flesta restaurangers register men det här är tillsammans med resten av menyn (trots all sin till synes hipsterskitnödiga kreativitet) sjukt gott. Snabbt slinker den ner, nom nom nom. Man lämnas med en tillräcklig mättnad och sötsugstillfredsställelse utan att helt ha vuxit ur sina byxor. Vi får även här franskt i glasen, mousserande muscat, som sig bör, med intensiv fläderdoft.

Här får man som regel något man inte ätit förut till hög prisvärdhet och alltid intressanta vätskor i glasen. Här är lätt att komma till och tillräckligt, men inte för, stojigt. Dessutom får vi bonusbourgogne när vi dröjer kvar av vår engelsktalande, lagom trevliga och entusiastiska servitör. Bara för att han vill. Bara för att det är trevligt och gött här. Heja B.A.R!

Av 10 möjliga poäng:

Mat: 8

Dryck: 9

Service: 8

Miljö: 6 (ovanvåningen, det är lite mysigare en trappa ned tycker vi)

Prisvärdhet: 8

En riktigt god macka

ska man kunna krubba på Scandwich. Så vi tar oss till Mitt möllangallerian en brungrå höstlördag när regnet hänger i luften.

Mitt möllan kändes i sitt fosterstadium som en punkterad ballong, men det tar sig allt mer i lokalen. Framför allt är det väl Beyond retro som drar folk om man skall tolka tygkassestatistiken i mannaland. Mattorget har fått ett successivt allt större utbud och här finns avantgardistisk glass, vietnames, indiskt, pizza och det numera smått berömda mackstället Scandwich som serverar lunchmackor måndag till lördag, enstaka dagar fram till 6-tiden på kvällen.

På själva torget står bord och stolar i skiftande modeller om varandra. Även taklamporna är av varierande typ och hänger var sort för sig i konglomerat som om man inte riktigt kunnat enas mellan restaurangerna. Kanske är det bohemiskt och avslappnat, kanske är det bara landstingsmatsalskänsla i den lite ekande hallen. Tydlig är dock gentrifieringselitens godkännande. Här sitter den uppvuxna och numera mammalediga möllankvinnan med unge i barnvagn och speglande väninnna blandat med mustaschmän, mönstrade collegetröjor (barnmönster, typ fiskar i olika bjärta kulörer, verkar vara det som är nere) och urtvättade levis från tiden före man själv sket i trasor.

Det finns tre mackor att välja på: kött, veg och veg. Samtliga för 75 kronor. Samtliga beställs vid disken (janivetvadvitycker). Gå upp till en hunka och du får pommes. Trendkänslig alkoholfri öl och lokal kombucha finns att dricka till, liksom reguljärläsk. Produktionen är kvick.

Vi tar oss an en kålmacka (som är långt mycket mer intressant och smaskens än vad det låter) samt en välkomponerad fläskmacka. Vi pratar inte vanlig frukostmacka med tvesovel. Dessa skapelser är väl värda sina pengar och mätt blir man. Under ett berg av olika påläggslager finns en rustik skiva grillat bröd som trots överbyggnaden håller form och konsistens. Kålmackan har man genom kreativa vändningar lyckat berika med inte mindre än sju sorters kål. Dels som igenkännlig sådan, men även som inlagd, pesto, kräm etc. Ovanpå: ett rikligt lager ost. Detta är vinnaren av de två. Det smakar förvisso kål, men det är inte någon som helst faddhet, utan friskt, fett och sammanhängande på ett överraskande tillfredsställande vis. Fläskmackan går i och för sig inte heller av för hackor med sin långbakade grissida som man krispat till inför serveringen, salladsblad, jordärtskockskräm, rotselleri och en finfin majonnäs innehållandes citron och persilja. Det är en härlig harmoni som samtidigt bjuder konsistenser och variation. Två riktigt goda och väl uttänkta mackor helt enkelt.

Av 10 möjliga poäng:

Mat: 8

Dryck: 6

Service: 3

Miljö: 2 eller 7. Vi vet helt enkelt inte. Det beror väl på humör kanske. 

Prisvärdhet: 7

Mandos manna

Varför skall man överhuvudtaget sätta sin fot på Mando? Ett av alla dessa dussinställen som serverar kött på trä och skyltar med hur många hundratusentals sådana man lyckats prångla ut till sultna malmöiter.

Det börjar med SVTplays fantastiska repriser av K-märkt. Detta under av nostalgi och hårdnackad kritik av förändring som i ett avsnitt på 11 härliga minuter tröskar sig igenom mannalands guldkorn, allt från pansarvagnshinder till Mando. Allt som de två trenchcoatklädda kulturmännen häver ur sig blir man nästan förblindat glad över och ett par veckor senare styr vi stegen mot Mando en vardagskväll när sommaren inte vill släppa taget. 

Ruljansen på Mando är stenhård. Man blir placerad i baren i väntan på bord eftersom omsättningen på gäster är hög. Tyvärr blir man det även om man bara väntar på ytterligare gäster i sällskapet. Tyvärr finns här bara 2 stolar. Tyvärr ligger baren i den nya delen av restaurangen som är inredd som en lite finare pizzeria med den numera obligatoriska amerikanskbeiga oregelbundna steninnerväggen och drinkreklam på storbilds-tv istället för murrig matta och snart ärgad kopparplåt som vi sett för vårt inre. Vad hände? Lurar månne fler obehagliga överraskningar i mossen? Eftersom flera bord har lika många gäster som det finns moderniteter på menyn tar vi helt sonika saken i egna händer, vilket vi märker inte ses med blida ögon av serveringspersonalen. 

Som det anstår ett steakehouse finns det på pappersarket under bordens glasskivor kött i en mängd olika utföranden samt en fiskrätt. Det kostar 100-270 kronor/huvudrätt. Desserterna är saker som friterad camembert med hjortron och glass med samma tillbehör. Vinlistan är lång. Det finns 3 rödpang på glas från Spanien och Italien och de är faktiskt goda. Standardöl från Danmark och Tjeckien vilket ju är helt rätt.

Vi känner ändå att det är plankläge. Men det är tyvärr inte livets bästa planka. Köttet är grillat enligt våra önskemål och det är varken bra eller dåligt. Plankan är kall - istället för den klassiska duchessen har man (av praktiska och/eller ekonomiska skäl) hivat opp en hög bleka och lite slojnade pommes under köttet. De grillade grönsakerna är ersatta av ett salladsblad täckt av strimlade morötter och kål. Bearnaisen finner man i en lite skål. Den är OK men saknar kryddor och syra och närmar sig någon form av sprickningsgräns.  Man blir ju mätt, men runt bordet fantiseras det om potatismos som är härligt knaprigt i ytan och som likt en kraftverksdamm håller en större insjö av sås på plats. Vi enas om att planka nog ändå skall vara planka.

Efterrättsutbudet är ganska oinspirerande men vi väljer det mest spännande på menyn: hjortron och glass. Vaniljglassen som är av lite bättre kvalitet än big pack - tänk Carte d'or, ligger i kulor i en klassisk amerikanskinspirerad glasbägare. Hjortronen är varma i en liten kanna bredvid - gott initiativ - men tyvärr lite väl sötade. 

Mätt blir man. Fort går det. Men bortsett från flukten på retroinredningen finns nog här inte mer att hämta förutom dryckerna. Och de dricker man lika bra hemma. 

Av 10 möjliga poäng:

Mat: 3

Dryck: 6

Service: 4

Miljö: 3

Prisvärdhet: 2

Favorit i Repris: Västergatan

Vi måste bara "bumpa" Västergatan. Ofta blir man besviken när man kommer på retur till ett ställe man gillade första gången. Så icke här. Lamtartar med yoghurt, dill, inlagd gurka jordärtskockschips är fräscht och fantastiskt gott med ett rött kattkissdoftande rödvin. Griskind mör som luft med kål, syrligt äpple och mustig buljong, en kort öl från gbg med fin beska. Ångad kolja, potatispuré, brytbönor och chorizoinfuserad musselbuljong. Nästan besk sorbet på lingon, filmjölksskum och salt kolakräm (kondenserad mjölk?) samt knaprig havre med halvsött vitt. Dessutom trygghet och lugn från personal, miljö och kök! Heja!

Nils

Hösten är varm och Regementsgatans allé sträcker sig grön mot Limhamn. Det närmar sig britt och sommaren vill inte släppa taget. Invid korsningen, nära Kronprinsen, där Buffén lagt ned för flera månader sedan, har restaurangen som kort och gott heter Nils slagit upp dörrarna. Man låter åter gäster drabbas av kontinentalkänslor på uteserveringen medan bostadsrätter byter ägare ovanför deras huvuden.

Inledningsvis infinner sig en viss skepticism i sällskapet denna tisdagkväll. Man får lätt känslan av att det öses färdig bea ur en hink, modell stor, på golvet i köket. Men efter att ha skummat menyn som mest består av kötträtter blir vi ändå nyfikna och nobbar Eterno på andra sidan gatan. 

Uteserveringen välbesökt, men inte full. En stackars servitris roddar beställningar och drycker och därför tar det trots hög effektivitet ett tag innan vi får uppmärksamhet. Dock levereras det dryck och mat i ett bra tempo därefter. Eftersom det är stressigt blir det heller inte jättetrevligt eller personligt, men det märks att det finns värme att ta av om det bara funnits utrymme. 

Matsedeln är klassiska kvarterskrogskonstruktioner såsom lax, ryggbiff + bea och burgare, men man har ändå ansträngt sig för någon slags twist och därav lever hoppet. Även om förrätterna förvisso är lockande är det ju ändå bara vardag och det landar i lax (rökt, bakad i knyte med grönsaker), burgare och lammracks.

 

Laxen är helt klart godkänd och grönsakerna, bland annat fänkål, har fått behålla välbehövlig spänst. En jätteräka pryder det hela. Burgaren är en lite väl hård köttpuck av mald högrev. Manchego, BBQ och bacon sällskapar tillsammans med det lite mer udda tilltaget kålsallad med kummin. Sötpotatispommesen är fina.

Lammracksen är rosa och överraskande saftiga, men den saltbakade potatisen som serveras till oinspirerande även om det är härligt att man lämnat skalet på. Silverlökspurén och rödvinssåsen går fint ihop med det hela, vilket är mer än man kan säga om bönsalladen (sojabönor och haricots vert) i vilken man blandat bitar av champagnesyltad lök. Det blir en för stark brytning och associationen går mer mot tvål än mat i förhållande till restern av maten. Det är ändå kul med ambitionen att gör något litet mer av detta standardkoncept - udda ost på burgaren, röka lax själv, pickla i skumpa etc. Hela vägen når man dock inte även om det säkerligen inte är mannalands sämsta restaurang i detta segment. Såvärst billigt är det heller inte.

Vinlistan är säkert OK även om det är fattigt med vitt. Endast husets finns på glas, vilket är trist. Det röda är dock värt sitt pris. Det finns alkoholfri Mariestads men i övrigt är det alkoholfria utbudet inte direkt hisnande.

Till dessert är det ganska basic med tryffel, crema catalan och mockapannacotta. Vi tar en av varje. Plus på den milda mockasmaken i panna cottan, som fungerar överraskande bra, konsistensen är också helt OK. Tryffeln känns hemgjord och väl värd sina 20 kr då den serveras i en tjusig uppläggning med färska bär.

Av 10 möjliga poäng:

Mat: 7

Dryck: 5

Service: 6

Miljö: 7 (uteservering)

Prisvärdhet: 4

Kvarteret Åkern

Det är etablissemang som Kvarteret Åkern tillsammans med Västergatan, Lyran, Far i Hatten med flera som verkligen utgör någon slags mannalandssjäl. I kärnan av Malmös myller av nyöppningar, nedläggningar, stjärnor och helkaklade falafelsyltor finns dessa kärleksfullt ägda, sjukligt prisvärda och med smarriga maträtter fyllda krogar. De är kanske inte de som sätter trenderna eller lagar mat med nasateknik, men de lutar sig tillbaka i någon form av grundmurad trygghet, familjärt mys och enkelhet som limmar mungiporna bakåt öronen på oss. Efter ett par timmar snurrandes på pallar framför bardisken med näsorna i uppläggningsprocessen på Kvarteret Åkern är vi glada och tillfredsställda i flera dygn!

Åkern har 2 sittningar och man gör klokt i att boka, gärna i god tid. Vi lyckas få våra barplatser samma dag, trots att det är lördag. 4 av kocken utvalda rätter går på 350 pix. Det finns ett härligt öl- och naturvinssortiment. Flera av vinerna går att få på glas och kostar 80-100 kronor.

Inredningen är gränsbohemisk. På toaletten är taket guldmålat och över kaklet skuttar kaniner över den vita åkern. Musiken är av positiv myspopskaraktär och bra kurerad, tack!

Till vårt surdegsbröd och smör hivar vi orange naturvin, som sig bör såhär i slutet (?) av ansiktsbehåringstider.

Rätt nummer ett är en kvart spetskål som frästs och bakats med bevarad spänst och brända detaljer. Tommy Myllymäki hade kunnat diktera resten av tillbehören till denna grönsak: rostade hasselnötter, kapris och rejält med fett (idag en bea med god syra).

Våra förväntningar sänks sedan rejält när färskost kladdas ut på tallrik, täcks med slantad morot och belugalinser. Men ack så vi misstar oss. Här är det sött och generöst tack vare en morotsjuice och färskosten bryter snyggt. Förväntningarna hamnar på skam och detta är nog kvällens vinnare i all sin enkelhet. Till detta ett kort franskt vitt vin med grapetoner. Tur att det finns bröd kvar så att tallrikarna kan hyfsas.

Därefter en variant på dillkött: fantastiskt rosa lammstek i skivor, söt buljong, rikligt med dill, gröna ärtor och jordärtskockor där skalet lämnats på och innehållet närmar sig någon form av kräm. Det är gott, men tyvärr blir det för sött i längden och vi pallar helt enkelt inte äta upp allt pga att det är för sliskigt. Vin: Sicilianskt rödvin med mäktig mineral.

Desserten (eller vi får nog kalla den efterrätt ändå ...) är antitesen till vad Davidshallskrogen BAR är berömda för. Men fasen vad härlig den är: en tung och nästan fuktig mandelkaka i bitar toppad med jordgubbar, kompott och grädde. Det är inte bara gott, det är gött. Härligt med rejäl efterrätt för en gångs skull!

Personalen är trevlig, välkomnande och verkar verkligen trivas på jobbet. Man är som gäst vaksamt påpassad utan att känna sig trängd. Servicen är dessutom exceptionellt snabb.

Mannaläsare rekommenderas varmt att äta på denna pulsåder till krog!

Av 10 möjliga poäng:

Mat: 8

Dryck: 8

Service: 8

Miljö: 8

Prisvärdhet: 9

Köttbaren

För tredje gången på ett par år har vi krubbat kött på Köttbaren. Denna del av ett krogimperium och inarbetat koncept är precis som det låter. Utstuderad inredning i skinn, grovt trä, griffeltavlor och delidisk. Man kan köpa kasse med sig hem också. Priserna ligger i (fördom?) stockholmstrakten, liksom huvudkontoret. Men prisbilden är väl tillhörande steakhousekonceptet.

Det är ju som namnet antyder en bar och därför finns det även drinkar för 120 pix. Dessa är överraskande god och vackra. Några av de bättre i mannaland! Drick drink!

Ölen är småvarierad, man är ju liksom lite bortskämd med detta nuförtiden, men för säg 10 år sedan hade det varit ett fint utbud. För den lokapatriotiske finns Klackabacken och just idag en hallonberliner. Rätt i tiden där, alltså. Vinet är OK från klassiska grilländer som Argentina etc.

Det finns ett hyfsat alkoholfritt utbud med både hemgjord citronlemonad, alkohlfritt vin och NannyState.

Menyn är kort. Det finns diverse förrätter och charkplankan är ändå en av de mest varierade vi ätit, med diverse exotiskt kallskuret från udda styckdetaljer, iberico etc. Ostar och oliver hänger med.

Köttet kostar från 200 kronor och menyn varieras lite mellan varven. Det finns något lokalt, men även irländskt har lyckats ta sig in. Det finns allt från filé och entrecote, till högrevshjärta och flapsteak. Man rekommenderas att dessutom beställa minst 2 tillbehör á 35 kronor stycket till köttbitarna, så en komplett huvudrätt hamnar kring 300-strecket. Lägg till lite och du får 4 rätter själfullt lagat på Lyran eller Västergatan ... Så är det då värt det? Alltså, köttet är gott, stekt till den grad man önskat på proffsigt vis. Potatisgratängen är lite rinnig och smakar inte särskilt mycket. Ett mos på rotsaker har ungefär samma egenskaper.

Hamburgaren är ändå fin, den är härligt medium och utifrån strukturen verkar det som om man lagar på hestonvis: direkt ur kvarnen så att strängarna hamnar parallellt och burgaren blir mör och fin. På denna ligger grovt bacon och ost, samt tryffelmajo. Det är inget fel, men vill du äta god burgare rekommenderas ändå casual eller liknande, där är det dessutom billigare. Pommesen är lite underfriterade, men har skal och allt som sig bör. Barbecuesåsen kommer nog från flaska som står i hyllan.

Som tur är blir man ändå mätt och vi har aldrig orkat dessert vid något av våra besök.

Man missar inget om man man inte går hit under sin livstid, men det är ett funktionellt, centralt steakhouse och drinkarna är som sagt goda. Plus för trevlig personal!

Av 10 möjliga poäng:

Mat: 6

Dryck: 8 (tack vare drinkarna)

Service: 7

Miljö: 7

Prisvärdhet: 4

Burek House

På rekommendation från någon som borde veta och faktiskt kallar ett balkanland för hemlandet går vi till Burek house. Här ser det ut som på din vanliga falafelsylta men i större format. Man har också en kyl fylld av desserter och baklava. I taket blinkar kallvita lysrör och i det skvalar typisk musik. Vi är de enda med svenska som modersmål som tagit oss hit. Det hela känns initialt helt rätt!

Här går det inte att beställa vid disken, såsom man är van vid, utan det kommer faktiskt en människa ut till bordet (OBS! alla lata caféägare därute, här har ni något att lära!). Denna är väl i och för sig måttligt intresserad och verkar knappt bry sig om oss, men tar ändå upp beställning.

Vi slår runt på burek fylld med feta och spenat. Tyvärr soggig och tråkig. Detta är dock det enda prisvärda. Det mättar, är inte särskilt äckligt och kostar bara 30 spänn.

Till de grillade köttfärsspetten serveras pizzasallad (!?), vanlig sallad och färskostmassa. Osten är faktiskt härlig, frisk och fin. Spetten smakar däremot som järparna i skolan och precis som då behöver man dricka ungefär en spann vatten för att hålla tillbaka törsten av allt salt efteråt. De är kompakta och nästan gummiartade. Nä. Det här känns inte särskilt genuint.

En ris- och köttfärsfylld paprika som saknar kryddor och karaktär serveras med konstig potatis -  den är både kokt och bakad? Känns som någon form av halvfabrikat men smakar förvånansvärt mycket potatis ändå.

Behållningen är brödet. Ett lite plattare bröd med syrlig smak av yoghurt(?) är riktigt gott och känns nybakt. Det finns också ett fluffigt franskbröd som är färskare än man tror är möjligt såhär sent på eftermiddagen.

Är det vi som är okunniga? Rätta oss om vi har fel, men det här är faktiskt varken kul, gemytligt eller gott.

 Av 10 möjliga poäng:

Mat: 2

Dryck: 5 (läsk)

Service: 6

Miljö: 2

Prisvärdhet: 3

BrewDog och normerna

I vår värld var det BrewDog som var först med den nya ölen. Den som gjorde att man förstod att det fanns något mer bortom tjeckisk lager och billig sofiero. Dessutom älskade man kaxigheten, de uppstudsiga namnen och texten på flaskorna som talade om hur förträffligt alternativa och punkiga de där skottarna var med sitt öl. Succén var förstås given när man på sitt studentrum såg de här jackassliknande figurerna göra världens starkaste (och enligt hörsägen inte äckligaste) öl genom upprepad frysning iförda pingvindräkter och dialekt.

Seden dess har det ju hänt en del med öl. BrewDog öppnade bar och nu har den kommit till Malmö. Det är ingen tvekan om att det fortfarande är samma målgrupp nu som då. Här är det råa träpaneler, skämtsamma menyer och massor av öl i olika smaker och former. Dessutom från fler märken än deras eget vilket är kul. Här kan man dricka allt från alkoholfritt till jättejättestarkt. Från Weissbier till tjära. Här sitter männen på rad och talar med varandra medan distade gitarrer brölar i bakgrunden. Och visst talar bartendern endast engelska. Det finns kvinnor, även om de är få. De är tatuerade och svartklädda. 

Man kan också äta korv. Korv som är ganska god och har lite kul tillbehör. Men det är inget man går hit för. 

Bakåtsträvande i all sin punkighet? Nåja. Gå hit och drick öl. Här finns massor. Men försök att inte störas av testosteronet. 

Av 10 möjliga poäng:

Mat: 6

Dryck: 9

Service: 5 (beställ i baren)

Miljö: 7

Prisvärdhet: 6

TEMPO!

Det är fredag. Det är sommar. Det behövs mat. Det behöver gå fort. Vi blir besvikna.

Vi är 6 personer som rumlar in på Tempo efter ett parti minigolf i Folkets park. Vi har bokat bord. Vi beställer öl, och sortimentet är tillfredsställande, minst sagt. Säga vad man vill om alla skäggprydda flaneller som invandrat från Blekinge och Småland, men de har i alla fall sett till att vi slipper smaka samma öl två gånger i vår liv.

Sedan väntar vi.

Efter ett tag som är i det längsta laget kommer bakad kronärtskocka som snittats på längden med tillbehör som stulna ur en Myllymäkibok: nötter och fett (vitlökssås). Det smakar som man tänkt sig. Kronärtskockan är mjäll och fin men det är nog lite för mycket nötter och det blir liksom lite torrt.

Kroppkakorna är skogshuggarmättande såsom sig bör. Här har det inte sparats på smöret. Spetskål enligt konstens alla bakregler, med spänst och mjukhet. Lingon finnes. Rökt svamp har lagts på och det smakar finfint. Konsistensmässigt har man lyckats undkomma degighet i kakorna. På det hela taget är det ju ingen fräsch sushi eller så, men det smakar.

Rätterna är mättande men man blir sugen på mer efter ett par öl om man bara ätit skocka. Bli inte det. Det sker någon form av härdsmälta i logistiken och lammet som vi beställer tar 1-2 timmar att få. När det kommer badar det i "buljong" som till stor del består av grädde, vilket är gott.

Lammet är konfiterat till fin sönderfallenhet, men härligt stekt/grillat på utsidan vilket är välkommet. Tomaterna som ligger med är av den fina sorten. Återigen extrem rejäl husman. Grönsaksälskaren göre sig icke besvär. Men var det värt tiden? Nej.

Ibland vet man liksom inte varför det inte riktigt klickar. Det är god mat, men liksom inte tillräckligt. Det finns twist, men inte intressant nog. Hade vi varit på ett ställe som kändes mindre hippt hade detta varit fullgott, till och med väl godkänt, men Tempo infriar liksom inte förväntningarna. Dessutom håller de inte, trots att stället är lång ifrån fullsatt, vad namnet utlovar.

Av 10 möjliga poäng:

Mat: 7

Dryck: 7 

Service: 4

Miljö: 6

Prisvärdhet: 7

Sotnosens Korvcafé

Stax norr om Kristianstad står en skylt som väcker nyfikenhet: "Sotnosens korvcafé" och "Skjutbiograf". En sväng upp längs grusvägen ligger en skånegård i åkern. Här har man inrett en en av flyglarna i bohemisk stil, bänkskivor på bockar och en genomrostig tandemcykel med plats för 5. Här stoppar man korv som finns både tillagad och att ta med hem. Man kan också fika och äta annat. Vi har åkt förbi många gånger och undrat. Äntligen vågar vi trotsa köttlarmen.

Vi beställer korv och tupp för runt hundralappen. I dryckesväg finns förstås lokal äppelmust och Kristianstadbryggd Charlis. Ölen är klass 1 och bryggd särskilt för sotnosen. Den är åt det lite mörkare hållet, lite knäckig och med fin beska. Kanske en av de bästa lättölen som fuktat mannastruparna.

Maten kommer likt växter i bruna lerkrukor. Kul och snyggt, men ack så opraktiskt. Det är ett gissel att gräva opp det gotta i botten och skära korven.

I krukan finnen man ett salladsblad, ett cigarrformat härligt litet färskbakat bröd som är sprött runt om och drar åt det söta hållet, lite för hårt bakade krutonger och någon form av tomatsås i liten mängd. Man finner också en korv. Och här snackar vi korven med stort K. Korven som kvalar i på livets topp 5. Den är fänkålskryddad och grisbaserad. Den har det rätta ljudet när skinnet spricker och är lagom hård på utsidan. Den är flottig och fyllig, ja det liksom rinner fet buljongartad härlighet ut i munnen när tänderna bryter fyllningen.  Det enda som är dåligt med denna korv är att den tar slut för fort. Tur då att man kan köpa med hem! Det gör vi. Lammkorv med koriander och chili har idag slunkit ned tillsammans med mynta- och persiljesallad. Sagolikt gott.

Tuppen är serverad på liknande vis med kruka, brödpinne och närodlat salladsblad men här gräver man även upp färskpotatis och kryddig aioli ur krukan. Trots den intensiva korvspecialiseringen, som till och med manifesteras på lamporna i lokalen i form av käcka korv-utrop, levererar Sotnosen även på tuppfronten - Malmös manna finner en god råvara som har behållit sin saftighet genom tillagningen.

Åk hit. Ät korv.

Av 10 möjliga poäng:

Mat: 8

Dryck: 8 

Service: 6

Miljö: 8

Prisvärdhet: 7

Salt & Brygga i sommarsol

Vintertid är västra hamnen vindpinad och vidrig, men såhär på sommaren flödar ljumna södervindar från den hägrande kontinenten över det bladguldsmålade havet. I detta område gör sig den svenska säsongsschizofrenin smärtsamt påmind. För några månader sedan öde, men nu fylld av glassätande turister från såväl Spanien som Sofielund och Slottsstaden.

Det finns helt enkelt inte en bättre lämpad kväll för att sitta på den salta uteserveringen på Salt & Brygga och spana, äta och sola än en denna torsdag. På sydeuropeiskt manér ramlar vi in och får ett bord vid räcket bredvid ett medelålders spansktalande par. Kall Chablis och oljestint bröd.

Torskrygg har bakats och faller i stora lameller. Inte vid minsta beröring, men ändå. Inte heller bär den ett fuktpräglat inre, utan är snarare åt det torrare hållet. Citronsmöret är dock fantastiskt och har sältan som behövs. Gröna ärtor i olika stadier av spänstighet, rädisor och krasse bryter av.

Fjällrödingen har en hårt grillad skinnsida och brändheten går gott ihop med hummerfonden. Med skinnet är dock rödingens egen smak dränkt av svärtan, men utan är den god. Späda morötter hänger med.

Det är således ganska reguljär manna. Husmansartad utan moderna krusiduller. Det är dock inte osmakligt på något sätt.

Tyvärr glöms vi bort och det dröjer nästan en timme innan vi har mat på bordet, trots att det inte direkt är fullt. Varför händer det alltid oss? Men vad gör det när man badar i sol och det bjuds på dessert som ytterligare plåster på såren.

Chokladdesserten (kaka och glass) smakar tyvärr kylskåp och av det på toppen tvärställda chokladflakets slöhet är tyvärr inget som har med utomhusvärmen att göra. Snarast ålder. Hallonsåsen presterar dock.

Citrondesserten är dock paradisisk (en av oss gillar citron mycket). En kupol av syrligt fluff med påtaglig citronstinnhet täcker frisk sorbet samt hårda citronkakesmulor. Konsistenser, temperaturer och renhet som inte går av för hackor.

Förrätter ligger strax över hundralappen. Huvudrätter kostar ca 200. Här finns mest fisk, men även gnocchi för vegetarianen och oxe för fiskvägraren. Desserter 95.

Vi har gärna sommmar året om. I alla fall i västra hamnen.

Av 10 möjliga poäng:

Mat: 7

Dryck: 7 

Service: 6

Miljö: 8 (utomhus i sol)

Prisvärdhet: 6

Söderberg och Sara på Kafferosteriet

Om Malmö är i burgartagen så är väl kanske Österlen platsen för pizza. Till Söderberg och Sara kör man lämpligen under österlenutflykt. Man kan äta, dricka (både med och utan alkohol) och haspla nyrostat kaffe.

Vi sladdar in en lördag lunch. Gården är en idyll. All förväntan man kan ha på Österlen förverkligas här. Mer än så behöver man inte säga om ni fattar vad vi menar.

Pizzamenyn är inspirerande. Glöm allt vad Hawaii, Vesuvio med mera, med mera, heter. Här är det lokalt, fräscht och vuxna smaker som gäller. Det brinner i ugnen. Det luktar gott. Det är gott om bord (man kan tänka sig att det blir värre framöver när 08orna börjar svärma). Man ler bakom disken. Festen kan börja.

Pizzan kostar ca 150 spänn. Det visar sig vara lätt värt och den kommer ganska fort. Den vita pizzan med sparris, citron och rapsfrön är fräsch och oerhört fint komponerad. Vuxenpizzan med oliver (ej urkärnade, plusplus!), ruccola och sardeller är underbart salt och sur med precis lagom mycket smakmotstånd. Svamppizzan är nog ändå bäst. Man har långbakat svampen och på så sätt fokuserat smaken. Den fylliga svampsmaken liksom briserar och fyller gommen. Ingen svennebanancapritjosan direkt. Bottnarna äro icke degiga, utan spröda och goda såsom de skola vara.

Tung i buken och skallen blir man ju av pizza. Tur då att en gudomlig espresso kan förhindra rattinsomning. Till det en perfekt bakad mandelkaka, knaprig på utsidan, saftig och mjuk på insidan. 

Mumma för pizzatarmen. Mumma för den stressade storstadsbon som behöver varva ned. Mumma för kaffeälskaren. Mumma för den sötsugne. Ja. Mumma helt enkelt. 

Av 10 möjliga poäng:

Mat: 8

Dryck: 7 

Service: 5

Miljö: 8 

Prisvärdhet: 7

Byacaféet Ravlunda

I tryckande sommarhetta rullar vi genom brösarps backar, följer skyltningen till höger in mot Ravlunda och river upp dammet på gårdsplanen utanför skolan. Här ligger sommarprojektet Byacaféet som drivs av studenterna Lovisa och Nora. De stiger upp före de går och lägger sig och knådar hembakt så det skvätter om det onsdag till söndag under hela sommaren.

Skolan är retroinredd, det är fritt att kladda på griffeltavlan och sortimentet dignar lödigt på pedistaler och under kupor på den rustika trädisken. Det fladdrar i vita gardiner och genom fönstret ser man fjärilsbeströdd lavendel breda ut sig. I högtalarna hörs lågmäld jazz.

Vi dricker brygg, hemagjord saft på körsbär och rabarber och äter pinfärsk foccacia med hummus, soltorkad tomat och feta och en spenatstinn paj. Sedan blir det svårt att välja fika. Det finns massor av olika sorters, från klassiker till flera alternativ för den rawfoodätande. Man har till och med pillat ihop hemmagjorda dammsugare. Det landar i kanelkaka som är precis på gränsen till underbakad i mitten och krispig av kanelsocker på ytan, sockerkaka at it's best, heja! Morotskakan är av den platta sorten, saftig och packad med morot. Glasyren är lagom syrlig och balansen är fulländad. Kolasnittar med seg mitt och solrosfrön slinker ned utan något motstånd. 

Sommar. 

Österlen. 

Gofika. 

Meningen med livet? 

Detta rekommenderas varmt till alla mannaläsare. 

Av 10 möjliga poäng:

Mat: 8

Dryck: 7

Service: 8

Miljö: 7

Prisvärdhet: 7