Stjärnmärkt och berömd ligger den bruna, oansenliga lilla stugan vid pildammsstranden. Röken stiger långsamt ur skorstenen medans himlen färgas gul, rosa, röd, lila och slutligen brandgul över Mannaland. Det är höst, skördetid och vi känner att planeterna står rätt.
Vi trycker upp dörren och möts av en gyllene korridor i vars väggar garderober och dörren till det heliga köket döljer sig. Mannen i svart hänger in våra jackor. Är han inte lite nervös? Spänd? Matsalen vätter mot pildammen och i takt med att somliga förbränner kalorier på grusvägen utanför kommer vi att göra det motsatta härinne. Golvet är av trä, väggarna består av på varandra utanpåliggande och bakifrån belysta kritvita rektanglar som ger förvånansvärt bra dämpning, för den enda övriga inredningen är en minimalisisk tredelad plint som används som serveringsbord.
Utan ett ord från personalen sätts vi i var sin stol. Den ena är dubbelt så bred som den andra vid samtliga bord, vilket ska komma att ge konversationsuppslag till flera av sällskapen. När vi kommer är dock den enda andra gästen en asiatisk matbloggare med dubbla mobiltelefoner och systemkamera i högsta hugg som ivrigt ompysslas av servitörerna. Men i slutet av kvällen är det som förväntat fullt.
Det går undan. Så fort vi satt oss finns det champagne i glasen och snacks på bordet. I enlighet med konceptet serveras såväl mat som dryck helt blint. Vi har knappt fått i oss den med insekter toppade, gröna broccolidippen till fröknäcket, den sammetslena potatispurén, den på en kvist upphängda och med citronpulver dekorerade sockervadden, samt de två slemmiga havsblötdjuren i lila färgskala förrän tallrikar och glas slits undan. Det skall antagligen vara i god serviceanda, men man är ju här för att njuta.
Serveringsstyrkan är fortsatt spänd och nervös. Mannen som bestämmer (ägaren?) verkar sätta skräck i övrig personal. Oss ger han inte en blick, ens när han plockar bort eller borstar av bordet, trots våra upprepade tack och vårt blicksökande. Istället föses glas nonchalant över bordet medelst borste. Tydligen är affärsmiddagsgästerna, som antagligen betalar lika mycket som vi, intressantare och dessa herrar konverseras flitigt. Ett par engelskspråkiga servitörer är dock avslappnade och talar till och med utan att bli tilltalade. Vad är detta med att försöka skrämma sina gäster? Vi betackar oss den
nordkoreanska servicen och önskar stilla att vi någon gång i framtiden skall bli tagna på allvar och att personal på den här typen av etablissemang skall intressera sig lika mycket för alla gäster och inte bara för de som är vita herrar över 50.
Servering nummer ett är en religiös kräftsoppa med perfekt stek havskräftstjärt, tunnt, tunnt skivad blomkål och syra från oxalisblad. Det är smaker som staplas på varandra i så många lager och perfekt harmoni att man kan gå upp i brygga. Till dettta ett generöst vitt vin, vi gissar alsace.
Lite mer rejält blir det när vi sedan får rökt anka i skivor med olika sortrers kål, sky, citronkräm och senapsfrön. Givna och överraskande smaker på samma gång, det rycker i smilbanden. Ett stukturerat rödvin från Blaxta vingård inmundigas. Vi får också ett bröd med aktivt kol och ett vansinnigt gott kolaaktigt och salt smör. Brödet är väl fräsigt, men kolet ger ingen extra dimension direkt.
På en pinne kommer sedan en grön friterad boll. Falafel? Nej. Inuti fraset finns något slemmigt och efterhand kan vi läsa att vi ätit snigel. Kul. Ganska gott, men för mycket frityrsmak.
En viltfilé kommer sedan ackompanjerad av en helt ok skysås, ett blad av buljong som torkats (gissar vi), korv som inte är av denna värld, svamp och morötter. Till detta ett ekat (italienskt?) rödpang. Tur att man får två glas. Vi taktikskålar, får påfyllt och en välbehövlig paus.
Därefter ostar med färska fikon, smörstekt fruktbröd över detta har ett tunt lager röd gelé dragits. En ostbricka för 2010-talet. Sött vitt på gewürztraminer därtill.
För att rensa paletten får vi ett spektakel där en söt, kall och illgrön dryck som vi gissar innehåller ingefära har hällts i två korkförsedda provrör. Dessa står i en bägare med kolsyreis som med hjälp av vatten förvandlas till en kall vit dimma som sprider sig över bordet.
Sedan serveras portvinsliknande dessertvin till en kula vaniljmascarponeglass med björnbär, bakad vit choklad och maräng i rosa tunna brutna skivor. Här är det enda gången som det går lite snett i mat- och vinkombinationen tycker vi. Något lättare och fräschare hade varit att föredra.
Till slut kommer en blyg Titti Qvarnström med praliner som serveras på stenar i mosssa. Vi tackar för den vackra och fantastiskt goda maten och lugnar magen med en kanna grönt te. Utanför har malmönatten sänkt sig över en stilla pildamm, joggarna har antagligen gått och lagt sig och vi är bara lyckliga.
Av 10 möjliga poäng
Mat: 9
Dryck: 7
Service: 7
Miljö: 8
Prisvärdhet: 7
