En riktigt god macka

ska man kunna krubba på Scandwich. Så vi tar oss till Mitt möllangallerian en brungrå höstlördag när regnet hänger i luften.

Mitt möllan kändes i sitt fosterstadium som en punkterad ballong, men det tar sig allt mer i lokalen. Framför allt är det väl Beyond retro som drar folk om man skall tolka tygkassestatistiken i mannaland. Mattorget har fått ett successivt allt större utbud och här finns avantgardistisk glass, vietnames, indiskt, pizza och det numera smått berömda mackstället Scandwich som serverar lunchmackor måndag till lördag, enstaka dagar fram till 6-tiden på kvällen.

På själva torget står bord och stolar i skiftande modeller om varandra. Även taklamporna är av varierande typ och hänger var sort för sig i konglomerat som om man inte riktigt kunnat enas mellan restaurangerna. Kanske är det bohemiskt och avslappnat, kanske är det bara landstingsmatsalskänsla i den lite ekande hallen. Tydlig är dock gentrifieringselitens godkännande. Här sitter den uppvuxna och numera mammalediga möllankvinnan med unge i barnvagn och speglande väninnna blandat med mustaschmän, mönstrade collegetröjor (barnmönster, typ fiskar i olika bjärta kulörer, verkar vara det som är nere) och urtvättade levis från tiden före man själv sket i trasor.

Det finns tre mackor att välja på: kött, veg och veg. Samtliga för 75 kronor. Samtliga beställs vid disken (janivetvadvitycker). Gå upp till en hunka och du får pommes. Trendkänslig alkoholfri öl och lokal kombucha finns att dricka till, liksom reguljärläsk. Produktionen är kvick.

Vi tar oss an en kålmacka (som är långt mycket mer intressant och smaskens än vad det låter) samt en välkomponerad fläskmacka. Vi pratar inte vanlig frukostmacka med tvesovel. Dessa skapelser är väl värda sina pengar och mätt blir man. Under ett berg av olika påläggslager finns en rustik skiva grillat bröd som trots överbyggnaden håller form och konsistens. Kålmackan har man genom kreativa vändningar lyckat berika med inte mindre än sju sorters kål. Dels som igenkännlig sådan, men även som inlagd, pesto, kräm etc. Ovanpå: ett rikligt lager ost. Detta är vinnaren av de två. Det smakar förvisso kål, men det är inte någon som helst faddhet, utan friskt, fett och sammanhängande på ett överraskande tillfredsställande vis. Fläskmackan går i och för sig inte heller av för hackor med sin långbakade grissida som man krispat till inför serveringen, salladsblad, jordärtskockskräm, rotselleri och en finfin majonnäs innehållandes citron och persilja. Det är en härlig harmoni som samtidigt bjuder konsistenser och variation. Två riktigt goda och väl uttänkta mackor helt enkelt.

Av 10 möjliga poäng:

Mat: 8

Dryck: 6

Service: 3

Miljö: 2 eller 7. Vi vet helt enkelt inte. Det beror väl på humör kanske. 

Prisvärdhet: 7

Mandos manna

Varför skall man överhuvudtaget sätta sin fot på Mando? Ett av alla dessa dussinställen som serverar kött på trä och skyltar med hur många hundratusentals sådana man lyckats prångla ut till sultna malmöiter.

Det börjar med SVTplays fantastiska repriser av K-märkt. Detta under av nostalgi och hårdnackad kritik av förändring som i ett avsnitt på 11 härliga minuter tröskar sig igenom mannalands guldkorn, allt från pansarvagnshinder till Mando. Allt som de två trenchcoatklädda kulturmännen häver ur sig blir man nästan förblindat glad över och ett par veckor senare styr vi stegen mot Mando en vardagskväll när sommaren inte vill släppa taget. 

Ruljansen på Mando är stenhård. Man blir placerad i baren i väntan på bord eftersom omsättningen på gäster är hög. Tyvärr blir man det även om man bara väntar på ytterligare gäster i sällskapet. Tyvärr finns här bara 2 stolar. Tyvärr ligger baren i den nya delen av restaurangen som är inredd som en lite finare pizzeria med den numera obligatoriska amerikanskbeiga oregelbundna steninnerväggen och drinkreklam på storbilds-tv istället för murrig matta och snart ärgad kopparplåt som vi sett för vårt inre. Vad hände? Lurar månne fler obehagliga överraskningar i mossen? Eftersom flera bord har lika många gäster som det finns moderniteter på menyn tar vi helt sonika saken i egna händer, vilket vi märker inte ses med blida ögon av serveringspersonalen. 

Som det anstår ett steakehouse finns det på pappersarket under bordens glasskivor kött i en mängd olika utföranden samt en fiskrätt. Det kostar 100-270 kronor/huvudrätt. Desserterna är saker som friterad camembert med hjortron och glass med samma tillbehör. Vinlistan är lång. Det finns 3 rödpang på glas från Spanien och Italien och de är faktiskt goda. Standardöl från Danmark och Tjeckien vilket ju är helt rätt.

Vi känner ändå att det är plankläge. Men det är tyvärr inte livets bästa planka. Köttet är grillat enligt våra önskemål och det är varken bra eller dåligt. Plankan är kall - istället för den klassiska duchessen har man (av praktiska och/eller ekonomiska skäl) hivat opp en hög bleka och lite slojnade pommes under köttet. De grillade grönsakerna är ersatta av ett salladsblad täckt av strimlade morötter och kål. Bearnaisen finner man i en lite skål. Den är OK men saknar kryddor och syra och närmar sig någon form av sprickningsgräns.  Man blir ju mätt, men runt bordet fantiseras det om potatismos som är härligt knaprigt i ytan och som likt en kraftverksdamm håller en större insjö av sås på plats. Vi enas om att planka nog ändå skall vara planka.

Efterrättsutbudet är ganska oinspirerande men vi väljer det mest spännande på menyn: hjortron och glass. Vaniljglassen som är av lite bättre kvalitet än big pack - tänk Carte d'or, ligger i kulor i en klassisk amerikanskinspirerad glasbägare. Hjortronen är varma i en liten kanna bredvid - gott initiativ - men tyvärr lite väl sötade. 

Mätt blir man. Fort går det. Men bortsett från flukten på retroinredningen finns nog här inte mer att hämta förutom dryckerna. Och de dricker man lika bra hemma. 

Av 10 möjliga poäng:

Mat: 3

Dryck: 6

Service: 4

Miljö: 3

Prisvärdhet: 2

Favorit i Repris: Västergatan

Vi måste bara "bumpa" Västergatan. Ofta blir man besviken när man kommer på retur till ett ställe man gillade första gången. Så icke här. Lamtartar med yoghurt, dill, inlagd gurka jordärtskockschips är fräscht och fantastiskt gott med ett rött kattkissdoftande rödvin. Griskind mör som luft med kål, syrligt äpple och mustig buljong, en kort öl från gbg med fin beska. Ångad kolja, potatispuré, brytbönor och chorizoinfuserad musselbuljong. Nästan besk sorbet på lingon, filmjölksskum och salt kolakräm (kondenserad mjölk?) samt knaprig havre med halvsött vitt. Dessutom trygghet och lugn från personal, miljö och kök! Heja!